Maria Stuart

ningen och fruktan för hennes bröders, Guiser-nas, inflytande drefvo snart dessa naiva intrig-makare, som äfven kände sig för svaga att för egen räkning sätta sina planer i verket, öfver i kung Henriks starka armar. Emellertid ha de fångna skotska lorderna, som nyss så ödmjukt »petitionerat» hos kung Henrik angående Marias framtid, återkommit hem, och med den obrottsliga konsekvens, som i allmänhet utmärker skotska lorder under detta århundrade, känna de sig icke väl fria och på egen botten, förrän de genast energiskt taga parti emot de engelska planerna och mer eller mindre öppet sluta sig till Frans I, som trogen Frankrikes månghundraåriga politik naturligtvis ej på villkor vill släppa Skottland ur sina händer—denna ovärderliga och bekväma »bakdörr», från hvilken en slug fiende alltid är i stånd att falla det nu för hvar dag mer oc,li mer farliga och fruktade England i ryggen. Den lifslånga kampen emellan de båda evigt täf-lande kungarna, Henrik Vill och Frans I, gäller nu under deras sista år förnämligast, hvem af dem som skall lyckas att bemäktiga sig den lilla Maria Stuarts person, och efter allt att döma tyckes äfven hela Skottlands öde bero på utfallet af denna kamp. Blir den lilla drottningen gift med den protestantiskt uppfostrade prinsen af Wales, betyder det seger för reformationens sak, hvilken redan med fanatiskt allvar omfattas af