Sida 16
Artur Hazelius.
Dr Artur Hazelius, fosterlandsvännen, de hugstora tankarnas, viljans och handlingens man, slutade sitt lif den 27 maj 1901.
Hans kraftiga personlighet, som aldrig kände någon människofruktan, egde den hjärtats glöd, som vann människors kärlek. Helt offrande sig själf för sitt verk, kräfde han äfven offer af andra. Hans ofta fordringsfulla ord afväpnade genom sin värme och stämmans sällsynt välljudande tonfall den betänksammes invändningar. Hans orubbliga tro på framgången, medvetandet om vunnen seger öfver de största svårigheter skänkte åt hans drag och åt den till växten icke höga gestaltens hållning något af bjudande trots, af storhet och öfverman, som tvingade till beundran och hängifvenhet. Det rika, tillbakastrukna håret, som under senare år börjat att från mörkt skifta i silfver, den mäktiga, något sluttande pannan, den stålgrå, på en gång genomträngande och milda blicken, läpparna, som under hvila höllos tätt slutna, den fina, men ganska breda näsan och den korta, starkt rundade hakan gåfvo honom utseendet af okuflig energi i förening med ädelhet och godhet.
Lefvande helt för sitt arbete, älskande alt, som därmed hörde till sammans, kände han ej annat nöje än mödans och skapandets. Hörde han prisande ord, fann han icke i dem en personlig utmärkelse, men han ansåg dem såsom ett skyldigt erkännande åt det verk, som var hans. Hårdt dömde han en hvar, som ej hade öppet
1
807901 ^ ,
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
