Sida 264
SVENSKA ALLMOGEDRÄETEIU 2.
246
Till hustrumas bindmössor hörde slutligen mösselinet eller stycket^ hvilket däremot snart sagdt aldrig ingick i flickornas hufvudbonad. Ett sådant stycke utgjordes dels af en efter mössans kant konturerad linneremsa, kallad linet, dels af stycket, som var fastsydt vid linet och bestod af en mer eller mindre dyrbar spets eller ock af en tyllremsa, prydd med trädda stjärnmönster, uddar, blommor och dylikt. Under århundradets två första tiotal var stycket alltid goffreradt; men mot 1830-talet blef det modernt att bära det slätt och stramt efter hufvudet.
46. >M&lemÖ88a>
från Pelarne sn, Sevedes hd. Omkr. Vs af nat storl. Ori^n. i Nordiska museet.^
Goffreringen skedde för hand, vanligen öfver strumpstickor och fordrade en särskild öfning, som ej alla egde eller hade tillfälle att skaffa sig. Oftast fans dock inom hvarje socken åtminstone en bondkvinna, som satt inne med konsten att, som det hette, krusa lin; i värsta fall fick man vända sig till mössmakerskan i orten eller till »prestamamsellera», där sådana funnos.
Ungefär samtidigt med styckets omdaning inträdde äfven förändringar i fråga om mössans utstyrsel och form. Till en början var hon rikt prydd med broderier i kedjesöm, stundom äfven med påsydda paljetter och guldspetsar — i en skämtvisa från 1800-
> Nr 37,561.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
