Sida 274
SVENSKA ALLMOGEDRÄETER. 2. 255
de gifta kvinnorna och sällan mer än en i sänder. Förnämligast var tngslaringen, stundom af guld, och då han var riktigt ifin», prydd med en snedvinklig plåt, hvari en flusspärla satt infattad. Af jämförelsevis sent datum voro örringarna, som på 30-talet hade fått mycket stora dimensioner, ofta sirade med filigransarbete och färgade stenar.
Alla dessa smycken buros endast vid högtidliga tillfåillen och kallades med ett gemensamt namn för »gåveselver», emedan de tillhörde föstegåfvorna.
Flickorna hade sällan några silfversmycken. I bästa fall prydde de sig med pärlband med ett hjärta af bernsten, glas eller silfver.
Att uppgifva någon bestämd tidpunkt, då denna folkdräkt kan sägas hafva kommit ur bruk, är naturligtvis omöjligt, helt enkelt emedan detta skedde så småningom. Det ena plagget moderniserades eller utbyttes mot lån från herrskapsdräkterna då, det andra då. Såsom en vändpunkt i dräktens historia angifves emellertid 1830-talet, hvilket skildras såsom synnerligen »nymodigt». Ännu på 1860-talet lefde dock både män och kvinnor af gamla stammen, som klädde sig på gammalt vis. Nu mera är dräkten med undantag af »näsduken» fullständigt ur bruk, och den nämda sista återstoden på god väg att utbytas mot hatten. Och länge dröjer det nog icke, förr än Östra härads allmogekvinnor, för att använda ett uttryck, som vi hörde förliden sommar, äro >hattamennisker, fruer och frökner hvar eveli e».
PER GUSTAF VISTRAND.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
