Sida 396
La Bruyère, Jean de
739
La Bruyére
740
statens skattmästare i Caen en sinekur, hvilken tillät honom ett fritt och oberoende lif i hufvudstaden. 1G81 blef L., kanske genom Bossuets protektion, lärare för "den store" Condés sonson, hertigen af Bourbon. Äfven sedan elevens uppfostran ansågs fulländad (1686), stannade L. kvar i den furstliga familjen, bosatt än i Paris, än på Chantil-ly. 1693 invaldes L. efter mycket motstånd i Franska akademien, där han höll ett för den tiden genom sin ursprunglighet och själfständighet synnerligen märkligt inträdestal. I mars 1688 utkom L:s arbete Les caraclércs de Théophraste, tra-duits du cjrecj avec les caractérex ön les mwurs de ce siécle; volymen inleddes af en "discours" öfver den antike skriftställaren. Första upplagan var anonym; den väckte ett utomordentligt, delvis skandalöst uppseende och hade en strykande afsättning: L. kunde utge ända till 7 nya upplagor. Tvifvelsutan var den ganska okritiskt verkställda öfvcrsättningen endast en förevändning; bihangct var bokens både kärna och egentliga utgångspunkt. Också svällde det sedan ut till flera hundra sidor; antalet af L:s egna "karaktärer", urspr. 386, steg till 1,118. L:s mästerverk är snarast en samling maximer och porträtt. Genren var visst ej ny i fransk litteratur. Man behöfver blott erinra sig Montaigncs "Essais", Pascals "Pensées" och La Rochefoucaulds "Maximes"; äfven med Mo-liéres typer ha L:s personager vissa, ehuru svagare, mindre påtagliga beröringspunkter. L:s originalitet ligger mindre i sentensernas styrka än i hans litterära porträttkonst, karakteriseringen i ordets fulla, bemärkelse. Enbart maximer eller figurer skulle i längden ha verkat tröttande; nu omväxla de, har man sagt, som text och illustrationer. L. är verkligen uppfinningsrik, då det gäller att spänna eller pigga upp läsarens intresse: maximer, silhuetter, porträtt, aforismer, situations- och scdemålningar, beskrifningar, apostrofer, som ibland äfven snudda vid dialogformen, af lösa hvarandra i snabb och brokig förd. Möjl;gen sammanhänger denna förtjänst med själfva kompositionen, visserligen löslig, men ledig och otvungen. L. tycks ha skrifvit ned sina observationer, när det föll honom in, utan från början strängt fasthållen plan; träffande har hans sätt att annotera sina iakttagelser jämförts med moderna romanförfattares, särskildt A. Daudets, metod. Med sin brist på organisk enhet har L:s bok likväl ett slags systematisk uppställning: den är indelad i 16 paragrafer. Efter en inledning, som belyser ämnets doktrin, följa närmast nio kapitel, skildrande olika lefnadsvillkor och typiskt utpräglade samhällsklasser med deras attribut. Af de närmast följande fyra kapitlen äro två ("De rhomme" och "Des jugements") mor allmänmänskliga till innehållet: "De la mode" behandlar för L:s samtid särskildt utmärkande besynnerligheter, och "De quelques usages", ett af verkets yppersta partier, förebådar upplysningsfilosofernas kritiska destruktionsarbote och riktar sin udd
mot samhällets radikala missförhållanden. De återstående afdelningarna röra sig om prästerskapet, den. kyrkliga vältaligheten, fritänkarna och religionen i allmänhet. L:s människouppfattning är på det hela taget influerad af aktuella företeelser och litterära mönster: egoismen är den främsta, för att ej säga enda, driffjädern till handling; männen äro mestadels brutala, lättsinniga och fåfänga, kvinnorna, med synnerligen få undantag, koketta, lögnaktiga och trolösa instinktvarelser. Hans samhällspsykologi har mera personlig färg, men är föga smickrande: hofvet, hvaraf "de store" äro ett extrakt, regeras aJ krass egcnnytta och skenhelighet, "stadens" magnater af penningdyrkan. Landsbygden och bönderna, som han haft ytterst få tillfällen att på närmare håll iakttaga, lämnas nästan utan afseende. Däremot äro de ringaktade eller förtryckte borgarna (det sedermera s. k. "tredje ståndet") föremål för hans ständigt vakna medkänsla. Härtill bidrogo naturligtvis främst nedärfda sympatier. Men äfven andra omständigheter medverkade till hans "rousseauistiska" grämelse öfver bristen på social jämlikhet och till hans aggressiva yttranden om de privilegierade (det ryktbara "Je veux étre peuple"). L. var visserligen en hedersman, som fann ett stoiskt välbehag i att på visst afstånd betrakta lif-vets maskerad, och han hade mycket af artistens raffineringsbehof. Men man spårar därjämte hos honom liksom hos Rousseau ej så litet af beledd och försmådd "streber", af ärelysten frondör (i likhet med Saint-Simon), som ej lyckats komma på sin rätta plats. Känslan af disproportionen mellan hans öde och hans geni förklarar till viss grad L:s etsande satir, hans misantropiska och pessimistiska syn på verkligheten. Han utarbetade sina "karaktärer5' med lefvande lifvet för ögonen, ehuru han naturligt nog vägrade namnge förebilderna. Bland modellerna återfinnas med säkerhet ej blott hans egna skaldcbrödcr (porträtten af La Fontaine och Corncille), utan äfven andra af hans mest ryktbara samtida (t. ex. Condé, Lauzun, Villeroy m. fl.); "le souverain" är en skönmålning af Ludvig XIV. Gif-vetvis uppfattade samtiden "karaktärerna" i mångt och mycket som elaka personliga anspelningar, och äflan att utleta porträttlikheter gaf upphof till en mängd "nycklar" (se härom särskildt P. Janet i "Revue des deux mondes", törne 7C, 1885) till arbetet, trots L:s protester (framför allt i företalet till hans "Discours de reception"). - L. är en af franska litteraturens smidigaste psykologer och yppersta stilister. Hans karaktärsteckningar äro ofta "docu-ments humains", verkliga romanfragment och komedimotiv. Han älskar lifslefvande, individuella smådrag, men tenderar ej sällan från detaljmåleriet till en flott, summarisk penselföring, i båda fallen starkt erinrande om våra dagars naturalister. Han excellerar stundom i de subtilaste själsanalyser ("Arté-nice", "Émire"), men ibland närmar sig den mustiga, breda karakteristiken (t. ex. porträttet af fros-saren "Gnathon") det bisarra och groteska, och Taine jämför honom träffande med II. de Balzac. Stilen går gärna ut på effekt, ja, sensation. Han är spirituell i samma mening som Voltaire, och en utsökt ironi är hans förhnrskande stilistiska karakte-ristikon. Hans språk, vimlande af yrkestermer och rikt på såväl arkaisuicr som neologismer, är sällsynt mångskiftande; man har t, o. m. förebrått honom
Källa: Project Runeberg ·
