Sida 427
Zink ...
797
Zinovjev Zinzendorf
798
1895 en tid såsom ryske utrikesministerns närmaste man, rappellerades 1897 från Stockholm och var 1898-1909 ambassadör i Konstantinopel, där han med smidighet företrädde Rysslands traditionella Balkanpolitik. Z. blef 1910 led. af riksrådet.
Zinovjev, rysk bolsjevikisk politiker af judisk börd, f. 1883 i Jelizavetgrad (guv. Cherson), slöt sig som student 1902 till revolutionärerna, ådrog sig därigenom fängelse- och förvisningsstraff samt lefde 1908-17 som landsflyktig i Frankrike, Schweiz och Österrike, hufvudsakligen sysselsatt med studier och författarskap. Efter ryska marsrevolutionen 1917 återvände han med Lenin, hvilkens medarbetare han blifvit under emigrantåren, genom Tyskland och Sverige till Ryssland och blef efter novemberrevolutionen s. å. medlem af Folkkommissariernas råd. När centralregeringen våren
1918 flyttade till Moskva, stannade Z. kvar som ordf. i Petrograds sovjet och högste ledare af den s. k. "Norra kommunens förvaltning". Han valdes
1919 vid bildandet af Tredje internationalen, de kommunistiska organisationernas internationella sammanslutning, till dennas ordf. och bekläder fortfarande (mars 1922) denna post. Z. har utgett en mängd politiska och ekonomiska skrifter, tillhör bolsjevikernas vänstra flygel samt har gjort sig känd som våldsamt agitatorisk talare. V. S-g.
Zinzärer. Se Tsintsarer. Zinzendorf [tsi'nts-], österrikisk greflig ätt. 1. Franz Ludwig von Z. und Pottendorf, grefve, militär, diplomat, f. 1661, d 1742, deltog i krigen mot fransmän och turkar i slutet af 1600- talet och utnämndes 1704 till öfverste. 1702-07 var han anställd som e. o. envoyé hos konung Karl XII, medverkade vid det mellan Karl XII och kejsar Josef 1706 afslutade fördraget i Altranstädt (se d. o.) och af gick 1708 till Breslau med fullmakt att bringa det till verkställighet. Z., som 1706 blifvit generalvaktmästare och verkligt krigshofråd, utnämndes 1711 till geheimeråd samt var 1717-41 kommendant på Spielberg och befälhafvande general i Mähren, under tiden avancerande till generalfältmarskalklöjtnant (1724) och verkligt geheimeråd (1736). -2. NikolausLudwig, grefve von Z. und Pottendorf, den föregåendes sysslings son, herrnhutismens stiftare, f. 26 maj 1700 i Dresden, d. 9 maj 1760 i Herrnhut, son till sachsiske kabinettsministern Ludwig von Z., som dog kort efter Z:s födelse. När hans mor snart gifte om sig, öfverlämnades hans uppfostran åt mormodern von Gersdorff på ett gods vid Zittau. Ledningen genom nästan uteslutande kvinnor satte spår i Z:s lif. Redan i dessa tidiga år röjde sig hans lifliga, fantasirika temperament. Han karakteriserade sig själf träffande: "Jag har ett geni, som är böjdt för extravaganser". Men hos honom växte en elementär religiös kraft. Tidigt mötte ock två viktiga sidor i
i hans kommande verksamhet: den innerliga, religiöst känslosamma anslutningen till Jesus och behof vet af religiös gemenskap med andra. Särskildt anförtrodde han sig åt en ung. 14 år äldre moster Henriette. För vidare utbildning skickades han till Franckes pedagogium i Halle (1710-16). Med sitt veka och lifliga temperament hade han svårt att finna sig med den hårda uppfostringsmetoden där, men påverkades dock af den Franckeska pietismen och upplefde sin försoningsstund genom Kristus vid sitt första nattvardsfirande (1715). Sitt behof af organisation och religiös gemenskap med andra visade han genom föreningsstiftande, med stadgar och ämbete, särskildt vid en väckelse i passionstiden 1716. Då framträdde ock en tredje sida i hans verksamhet: driften till organisation och form, och företagsamhetslusten i stort. Franckes Halle var ock egnadt att stärka denna lust. Redan nu slog hednamissionens tanke, som Francke fått från Leibniz och denne från den katolska missionen i Kina, rot i hans själ. Då hans förmyndare emellertid var afvog mot pietismen och familjen ville få honom in i statstjänst, studerade han rättsvetenskap vid Wittenbergs universitet (1716-19). Han studerade där ifrigt Luther och lärde personligen känna och akta ortodoxa teologer; hans senare verksamhet är ett försök att förena ortodoxi och pietism. När han så gjorde den vanliga utrikes resan för att bilda sig (1719 f.), visade han ytterligare sin geniala förmåga att absorbera ur olika riktningar. Genom bekantskap med reformerta och frikyrkliga i Holland och jansenister i Paris såg han fromheten hos män af olika läroåskådning och ville därför nå en för alla åtkomlig inre enhet i "h j ärtereligionen", utan utplånande af konfessionella och kyrkliga olikheter. Visserligen framträdde nu ock Z:s karaktärssvagheter: ombytlighet, retlighet och böjelse för extravaganser. En förälskelse i en 17- årig kusin öfvervann han, när han plötsligt insåg, att hans böjelse blott var "naturkärlek". Ett par år senare gifte han sig med grefvinnan Dorothea Reuss, ej af "naturkärlek", utan "enligt församlingsprincip", d. v. s. enligt den sedliga kallelse, som ålåg enhvar i Kristi tjänst inom församlingen. Senare ville han göra detta till princip i brödraförsamlingen.
Under tiden hade Z. enligt familjens önskan 1721 inträdt i sachsisk statstjänst, sedan han befriats från ed på konkordieformeln. Han blef hof- och justitieråd i Dresden. Detta hindrade honom ej att fullfölja sin religiösa verksamhet; "jag har blott en passion, Han och blott Han". I Dresden höll han uppbyggelsemöten i sitt hem; och på det nyförvärfvade godset Berthelsdorf samlade han en slotts-församling af troende. Den skulle verka i "h j ärtereligionens" anda i st. f. den Halleska lagiskheten, men efter Hålles föredöme med anstalter, skriftspridning, brefväxling m. m. De bildade, som genom upplysningen aflägsnades från positiv kristendom, sökte han nå genom en veckotidskrift (1725-26) "Le Socrate de Dresde", en intressant förelöpare till Schleiermachers "Reden", där han ock nådde en viss afslutning i sin egendomliga Kristus-uppfattning. Själf stod han på den förnuftiga upplysningens
Källa: Project Runeberg ·
