Sida 522
Åkeshof ...
högt belägna dammar och insjöar, som sakna utlopp. Detta kan förklaras endast därigenom, att ålynglet vandrat upp genom något litet utlopp, som uppstått t. ex. vid högt vattenstånd. För att underlätta ålynglets uppgång förbi dammbyggnader brukar man anlägga fiskvägar, s. k. ålyngelledare.
Ålungarna lefva och tillväxa således vid hafsstränderna (hannarna) och i insjöarna (honorna) tills inemot fortplantningstiden, då de vandra ut till lekplatserna, säkerligen belägna s. och s. v. om Azorerna, där de lägga sin rom och dö och hvarifrån ålungarna i ständigt återkommande kretslopp vandra in till Europas kuster och insjöar.
Såsom redan anförts, förekomma ållarverna endast öfver stora djup med hög temperatur (på 1,000 m. djup minst 7°). Man har därför stor anledning att antaga, att ålen för sin fortplantning också kräfver denna höga vattentemperatur. Den europeiska ålen förekommer icke någonstädes i Nord- eller Syd-Amerika och ej heller vid dessa världsdelars kuster, och den saknas vid Afrikas Atlantkust s. om 20° n. br. Detta beror helt säkert därpå, att Atlanten s. om denna breddgrad icke på nämnda djup erbjuder tillräckligt varmt vatten för ålens fortplantning och därpå, att ållarverna ifrån lekområdet s. och s. v. om Azorerna på grund af hafsströmmarnas riktning kunna spridas endast åt ö. och n. ö.
I st. f. den europeiska sötvattensålen finns en annan art i Nord-Amerika och Mexico, på Västindiska öarna och i Guyana (Syd-Amerika), Anguilla rostrata, med blott 107 ryggkotor i medeltal, under det att den europeiska har 115. Den amerikanska ålen torde att döma af gjorda fynd af dess larver leka i trakten af Bermudasöarna. Äfven vid Indiska oceanens kuster finnas särskilda arter af sötvattensålsläktet, men detta saknas fullständigt vid amerikanska kusten af Stilla oceanen. Detta beror säkerligen på, att Stilla oceanen icke har tillräckligt varmt vatten på 1,000 m. djup. Temperaturen är där blott 3--5°. I ekonomiskt afseende är ålen synnerligen värdefull och högt skattad som födoämne (se Ålfiske).
Om elektriska ålen l. darrålen (Gymnotus) se Darrålen. K. A. A.
Ålaboderna, fiskeläge i Skåne, Glumslöfs socken, midt emellan Landskrona och Rå. Till förhindrande af dansk landstigning anlades 1717 vid Å. enligt Stobées förslag en bastionerad front med en redutt bakom hvardera flygeln. Befästningarna underhöllos sedan ett par år, men fingo därefter förfalla. L. W:son M.
Åland, socken i Uppsala län, Hagunda härad. 3,727 har. 462 inv. (1920). Annex till Skogs-Tibble, Uppsala stift, Hagunda kontrakt.
Åland ("vattenland"; fi. A'hvenamaa), landskap med själfstyrelse och garanterad neutralitet inom republiken Finland. Det består (se den till art. hörande färglagda kartan) af omkr. 6,500 öar, holmar och skär, af hvilka omkr. 80 äro bebodda, på gränsen mellan Östersjön och Bottenhafvet, mellan 60° 40'--59° 30' n. br. och 19° 07'--21° 20' ö. lgd fr. Greenw. Det skiljes från svenska kusten genom Ålands haf och från den finländska genom Skiftet (förr Vattuskiftet), ett holmfylldt sund eller rättare en räcka fjärdar emellan åländska och finländska skärgården.
Ålands vapen.
Hufvudön och medelpunkten i denna skärgård, hvilken bildar liksom en brygga mellan Skandinaviska halfön och Finland, bär namnet Fasta Åland, till skillnad från de kringliggande mindre öarna. ögruppens utsträckning från Signildsskär i v. till Brändö-Jurmo holme i ö. är omkr. 110 km. och från Saggö i n. till Lågskär i s. omkr. 65 km. Ytinnehållet är 1,426 kvkm. Fasta Å., som har en utsträckning i n. och s. af 50 km. och i ö. och v. af 40 km., är i synnerhet på nord- och sydkusterna sönderskuret af vikar och sund. Mellan Fasta Å. och de s. ö. därom liggande stora öarna Lemland och Lumparland ligger den sent tillfrysande hafsviken Lumparen, känd för sin nyckfulla sjögång. Den anses ha uppkommit såsom ett sänkningsbäcken och liknar mera en stor insjö än en hafsvik. Öfriga Fasta Å. omgifvande större fjärdar äro: Finbofjärden i n. v., från hvilken många vikar utgrena sig, och Boxöfjärden i n. ö. På sydvästra kusten bildar Ålands haf Torpby-viken l. Kyrksundet och den som god hamnplats kända Sviby-viken. Från Lumparen utgå många vikar, bland hvilka må nämnas i n. Korsnäsfjärden med det smala Slottsundet, som tränger förbi Kastelholms slotts ruiner och dess fortsättning Kyrksundet. Genom det vackra Färjsundet grenar sig Korsnäsfjärden långt in i landet med ödkarbyviken, hvars innersta del endast genom ett par km. bredt ed skiljes från Vandöfjärden och, genom Kuggsund, med Saltviksfjärden. En annan, endast af smala ed af bruten vattenväg sträcker sig genom Västra Kyrksundet och Östra Kyrksundet till Delviken och Simskälafjärden, Ämnäsviken fortsatt af Österfjärden och Åttböleviken skär en vattenväg genom midten af Fasta Å. till närheten af nordkusten. Genom Lemströms kanal, som öppnades för trafiken 1882 och afskär (s. om Önningby) näset vid Lemström, står Lumparen åt s. v. i förbindelse med Östersjön. Från n. v. intränga från Finbofjärden bl. a. Pantsarnäsfjärden, som fortsättes djupt in i Hammarlands socken af Ivarskärs- och Postadfjärdarna, af Vandöfjärden m. fl. Västra kusten är vida mindre sönderskuren än den norra och den östra. På träsk och små insjöar är rikedomen stor. Talrikast förekomma dylika i norra delen (Geta och Saltviks socknar). Till omfånget äro de dock obetydliga. Å:s skärgård, hvilken i det närmaste omsluter hela Fasta Å., breder ut sig företrädesvis mot finländska sidan, där den på andra sidan om Skiftet mötes af Egentliga Finlands skärgård, vanligen kallad Åboland. -- De förnämsta öarna äro i v. Eckerö, som är skild från Fasta Å. genom det långsmala Marsundet; i ö. Vårdö Kyrkland, som jämte sin skärgård afskiljes
Källa: Project Runeberg ·
