Nina

17

»Och, så . . . alla de här pojkarna ! öfverallt livar Nina visar sig, äro de efter henne. Precis som en flugsvärm ...»

»Naturligtvis,» svarade Ninas far filosofiskt, med stor fattning. »Hon har karltycke — liksom sin mor!»

»Käre Albert, det är icke längre sedan än i går du sade, att Nina såg — jag vet inte hur många gånger — bättre ut, än jag någonsin har gjort.»

»Det gör hon också — men det är inte det, det kommer an på.»

»På hvad då?» frågade fru Märta plötsligt nyfiket och kom till att skratta. Hon hade satt sig på chäslongkarmen och hade nu alla tio fingrarna i håret på sin man.

»På pojkarne, förmodar jag.» Han skrattade också. »När man är pojkaktig nog. ..»

Men Ninas mor hade inte lust att skämta.

»Detta är icke något ämne att skratta åt, Albert,» sade hon strängt. »Ty jag förmodar, att du inte vill ha Nina bortgift vid sjutton års ålder?»

Bevare oss väl % reserverade han sig förfärad. De1 kan del väl aldrig vara

•_>. — Mailing.