Nina

25

var dansk eller norrman och skulle också till Köpenhamn. Sa sade jag förstås ingenting mera.

Sedan snyggade jag upp mig litet och gick in i matsalen för att dricka te — pappa hade hela tiden förmanat mig, alt jag för all del skulle äta mycket, så blefve jag inte sjösjuk. När jag kom in, såg det ut att vara alldeles fullt därinne omkring bordet, och jag vet inte hur det var — om det bara var, för det att jag var ensam eller hvarför det var — men jag kände mig genast så förlägen och bortkommen och bar mig så fumligt åt, att jag nästan välte tekoppen. Och just när jag stod där med nedslagna ögon, alldeles röd i ansiktet och torkade och torkade med min serviett, så hör jag någon, som säger till mig — förstås på danska, men det kan jag ju inte stafva: »Får jag inte lof att hjälpa fröken?» Det var rysligt »flovt», som man säger här i Köpenhamn — jag såg upp och försökte säga någonting, men jag kan inte alls minnas hvad det var jag fick fram, men han smålog och fortfor alt se på mig med ett par stora blå, lugna ögon, som jag tyckte gjorde narrat mig.