Nina

26

Han var mycket lång (hemma hade man inbillat mig, att danskarne voro små, och jag har aldrig sett så långa både damer och herrar som här), inte så styf och fyrkantig öfver axlarna som pappa och farbror Ernst Gustaf äro (du vet, att han ser alltid ut, som om skräddaren hade lagt en griffeltafla innanför fodret i rocken), men ändå mycket elegant, och han hade vådligt vackra händer. Det var det första jag såg — händerna menar jag — ty han hjälpte mig ju med tekoppen, som höll på att skålla mig. För resten hade han grå kläder och ett smalt ansikte med mörkt hår, som växte i en spets ner i pannan och gick upp i flikar vid tinningarna. Han hade en hvit panna, men annars var han brun och såg för resten ovanligt högdragen ut. Fastän förstås inte då han talade med mig, då var han bara artig.

Jag ville inte låta honom veta, alt det var första gången jag var ute och reste på egen hand (fastän sedan har jag räknat ut, att han nog kunde se det på mig), så jag sade bara, att här var så mänga människor. — Ja, mera sade jag inte, ty jag kunde rakt inte finna på