Nina

något annat med hans ögon på mitt ansikte hela tiden.

Han frågade, om jag var ensam . . . Om jag skulle till Köpenhamn . . . Och så erbjöd han sig — mycket stillsamt, som om det vore en sak, som föll af sig själf — att hjälpa mig, om han på något sätt kunde stå till tjänst . . . Han var Köpenhamnare och kände staden utan och innan, sade han.

Jag tackade och började känna mig mycket mindre förlägen, och frågade, om han kände Onkel Waldorfs — för dit skulle jag — de bodde på Österbro . . .

»Waldorf? . . .» sade han, »kommendör Waldorf? . . . Jo, bevars — dit brukade han ibland komma på middagar . . . Ja, han visste förstås, att * kommandorinden» var svenska . . . Nu, när han såge nogare på mig, kunde han nog se, att jag vore litet lik henne . . .

Det är inte alls sant, för jag är lik mamma, och moster Cecilia är inte en smula lik henne och har rödt har. Men det var väl, att han sade det. för da kom jag till att skratta.

Han skrattade också — alldeles som