Nina

;:i

är alltid middag, tycks det, när man är borta — sittande middag) och vid bordet var bara en ung flicka till utom jag. Hon var så vacker, med stora ögon — annars liknade hon en giraff. Jag menar, för det att hon var så stel. Ja, bevars, de voro naturligtvis mycket artiga emot henne — men du skulle sett, hur roligt de hade med en fyrtioårs fru (jag kan svära på, att hon var fyrtio år) som var urringad i blekblått silketyll. Till slut slogo giraffen och jag oss ihop om ett utställningsalbum och hade gräsligt tråkigt, ända tills doktor Marek kom och förbarmade sig of ver oss.

Nej, käraste Elsa, nu får jag sluta, fastän jag naturligtvis inte har sagt hälften af livad jag skulle. I början skref jag så ordentligt, men nu är det ju bara en röra.

Nu får du hälsa så rysligt mycket lill alla därhemma. Säg Gerda, att den där »ofantligt billiga» handskbutiken är jag inte människa att finna, och skrif snart, kära du, och om allt till

Din vän Nina.