Nina

44

Cecilia förstås — funnit på att skaka på hufvudet vid frukostbordet och säga, att Nina såg blek ut och att det var oförsvarligt af dem att låta henne dansa så mycket, och undrat på om inte en dags landtluft skulle bekomma barnet väl... En dags landtluft! Nina riktigt fnyste af förakt. Och hälften af denna dyrbara rekreationstid skulle hon tillbringa inmurad i en damkupé på kustbanan med bägge fönstren hermetiskt tillslutna. Moster Cecilias idé om »landtluft»!...

Därpå började hon för hundrade gången undra öfver, h varför hennes moster inte ville, att Doktor Marek — som Nina svarvande uttryckte det — »skulle se åt henne». Det kunde ju göra moster Cecilia alldeles detsamma. Hon var visserligen onaturligt noga med sina kläder och kunde profva en hatt ofvanpå det berömda röda håret, ända tills Nina nästan blef sjuk af att se på det, men den varelse vore inte skapad, hvilken med minsta skäl kunde säga ett ondt ord om . . . ja . . . om hennes förhållande till kommendören. Hon var honom så trogen som guld. Men på samma gång var hon