Nina

58

(och i mina ljusaste ögonblick kan jag inte låta bli att hoppas det!), gör jag bara ondt värre genom att blanda mig uti saken. Men hvarför har hon inte själf sagt mig något — hvarför har hon inte förtroende till mig? Inte sant, Ernst Gustaf — du, som har sett oss så mycket tillsammans — har jag inte alltid varit sådan emot mina barn, att jag skulle kunna påräkna deras förtroende såsom vuxna? Men hon tycker naturligtvis, att mamma är så gränslöst gammal och så omöjlig i känsloväg, att sådant kan det rakt inte vara frågan om. Jag är säker på, att den lilla nippertippan Elsa Witt vet mera om min Nina än jag och hennes far veta. Gud gifve, att hon bara ville skrifva till mig så som hon skrifver till sina väninnor och skolkamrater. — Hvad bryr jag migompliktbref!

Käre Ernst Gustaf — jag ser ditt ironiska leende, när du läser detta, men du må inte tro, att jag är så småaktigt stolt, att jag för den skull låter bli alt säga hvad jag har på hjärtat. Nu är jag riktigt glad öfver, att du är i Köpenhamn och kan lite hålla ögonen på