Nina

76

Y i fingo just icke mycket nöje af di It sällskap i går ...» Han reste sig upp och ställde sig bakom Ninas stol. Moster Cecilia sköt ändtligen koppen ifrån sig och fick fatt i morgontidningarna.

»Jag dansade ju, farbror Ernst Gustaf,» sade Nina utan att vända sig om, mera späkt.

»Hör på, Nina, — det är idiotiskt, att du, nu då du är fullvuxen, fortfar att kalla mig »farbror». Tycker du verkligen, att jag är så gammal?»

»Nej . . . visst inte . . . Men livad skall jag annars säga? Jag har ju gjort det alltid.»

»Du skall naturligtvis kalla mig vid namn, liksom jag hoppas att dina syskon skola göra, då de bli vuxna.»

»Snälle Ernst Gustaf,» sade moster Cecilia lojt, utan att ens lyfta sina ögon från tidningen, »skäm nu inte bort Nina alltför galet. Med litet fantasi kunde jag nästan känna mig förflyttad tjugo år tillbaka i tiden. Du påminner mig så Ulligt om dig själf från den tiden då du svärmade lör Märta ...»

»Har farbror Ernst Gustaf svärmat för mamma?) Nina gjorde stora ögon.