Tillbaka Read Runeberg

Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga

Originalsida 68
Originalsida 68
Originalsida 68
Originalsida 69
68–69

Sida 68

Men Hate, den hatande, är mullen, som gapar efter månen, hvilken ansågs verka jordens växtlighet.

Fenresulfvens fängslande framställes i bilder å fjerde bältet af det år 1639 funna Slesvigska gullhornet, hvaraf en afbildning här meddelas. Man ser här Tyr samt Fenresulfven jemte sina söner, hundarna Sköll och Hate. Tyr håller i ena handen en stridsyxa, betecknande fjättern laeding, som äfven kallas harðgleipner (jfr Thorsdrápa str. 11). I andra handen håller Tyr en tråklubba, slagklump, fjättern drome. Den tredje fjättern betecknas med ett invid den store ulfvens hufvud anbragt kors af ovaler, som är guden Fröjs, den store jordodlarens symboliska tecken. Detta korstecken har på det andra gullhornet flere olika former.

Lokes tredje barn med Ångerboda var Hel, dödsgudinnan, som af Oden fick välde öfver de nio verldarna, icke, såsom någre förmenat, nio särskilda verldar i underjorden. Alla skapade varelser måste vandra Helvägen och komma till Hel, det vill säga dö; men icke alla döda fick Hel behålla, utan måste anvisa åt hvar och en hans rätta boning. Lifvet aflöses af döden såsom dagen af natten; men efter natten kommer en ny dag. Äfven Balder, den fromme och rene, som var bunden vid Hels rike i ständig vexling, måste dagligen och årligen vandra till dödsriket.

Men, såsom förut är antydt, Hel fick ej behålla hos sig andra än de fega, de falska och de onda. Dessa måste dväljas i hennes rike Helhem eller nedstörtades till det ännu djupare liggande Nifelhel. Dödsgudinnans namn har ingått i benämningen på det pinorum, Hel-viti (helvete), der de onda lida sitt straff. Om hennes skräckfulla boning är åtskilligt meddeladt (Sn. Ed. I, 106). Hennes sal kallas Eljudner, hvilket ord jag anser vara liktydigt med eli-uðr, det ställe der eli-vågornas närande eld utödes och lifvets gnista släckes. Då hon nalkas, kommer hon med sjukdomar och pest. Senare sagor hafva tillagt henne en häst med tre ben, hvilket syftar på den skröpliga ålderdomen, då menniskan går lutad mot sin staf. Äfven inom Ynglingasagan, kap. 20, anspelas på Hels häst, i det att hon kallas hästdis och säges glädja sig deröfver, att konung Dyggve dött sotdöden.

Vid en granskning af eddamytherna synes mig framgå, att Hel ursprungligen icke är ett ondt väsende, utan representerar förgängelsens makt och döden, såsom alla förelagd, men icke råder

Källa: Project Runeberg ·