Sida 168
Sagan om Hjalmter och ölver, eller Od och Ull, hvarom här är fråga, tillhör samma krets som sagorna om An bågböjaren samt om Egil och Asmund m. fl. Hon är rik på öfverraskande scenförändringar och inhöljande synvillor, men drager sjelf försorg om att slutligen upplösa sina gåtor. Hufvudhandlingen är förlagd till tiden för hedendomens upplösning, hvarigenom mythografen sjelf tillräckligt anger sin egen ståndpunkt. Sagan kan också i rikt mått tjena såsom ett profstycke eller visa arten af det inom myth-diktningen vanliga allegoriserande och symboliserande framställningssättet, i synnerhet genom det fria användandet af personnamn och ortnamn såsom omskrifningar för rena mythföreställningar. Vi möta härvid ett slags tillämpad folketymologi, som icke ens för vår tid är alldeles främmande.
*
Ill. W. MEYER. X. A.G. F.
Sinfjötles död (den forne gossen Skefs hädanfärd).
»I Vanahem i äldrarnas fullbordan
honom visa makter skopo skall han &ter komma
och till gndarna som gisslan sände; hem till vise vaner.»
( Vafthrudniwål, 39.)
Källa: Project Runeberg ·
