Sida 94
förvexla henne med Mimer-Rimners dotter Heid, valan och seiderskan?
Gullveig är besatt af snikenhetens onda ande (sacra fames auri) och ryggar icke tillbaka för något brott. Hon är högfärdig, pratsjuk, vällustig och hersklysten, men girig framför allt.
Tre gånger brändes den tre gånger borna, ofta, ej sällan, än dock hon lefver.
Hon går såsom oförbrännelig fram genom tiderna och ertappas vid hedendomens slut såsom gubben Åkes hustru Grima på Spangarhed, der hon hetsar sin man till mordet på den gamle Heimer, i hvars harpa den unga Aslög var gömd.
Heid deremot är älskogsbegärlig, fåfäng, svag för det lysande, praktlysten och hersklysten äfven hon, men äregirig framför allt. Såsom en spåqvinna går hon omkring och föregycklar i synnerhet ungdomen drömbilder om ära och makt, bragder och namnkunnighet, lockar till obetänksamma löften och de dumdristigaste eller öfverdådigaste företag, som ofta sluta med svikna förhoppningar, elände och en dyrköpt ånger. Men Heid sätter starka krafter i rörelse, ty kärlekens, hatets och ärelystnadens lidelser äro brännande. Derföre hafva de gamle i Heid tecknat den förmenta äran såsom vållande otroligt mycket ondt i verlden. Till slut framstår hon såsom den dårande egenkärleken, menniskoförgudningen sjelf.
När Balder hade hotande drömmar om sin död, uppsökte Oden valan Heid; men det var icke för att af henne begära upplysningar i hvad han sjelf redan visste bättre besked, utan han kom för att taga henne i sin tjenst för att sätta passionerna i rörelse vid den folkets utvandring, som förestod. Också säger hon, innan hon igenkänt Oden:
Hvem är det bland män, för mig ej kända, som syftar att öka min svåra vandring?
Och i Völuspå heter det:
Valde henne härjafader halsguld och ringar,
Källa: Project Runeberg ·
