Sida 135
128
mellanrummen upptagas ofta af smala torfmossar och kallas af traktens befolkning »dopper», under det sandvallarna kallas »rimme». Därigenom att kurvorna på kartan, som äro uppdragna med en höjdskillnad af fem danska fot, gå i samma riktning som nämnda vallar och sänkor, är större delen af det område, som det postglaciala hafvet härstädes öfversvämmat, på kartan fint strimmig, ungefär i samma riktning som den nuvarande kusten. De vinkelrätt mot denna gående raka linierna beteckna däremot i regeln diken och ägogränser. Det på kartan strimmiga området höjer sig från hafsytan sakta mot sydväst, tills det slutligen vid den öfversta vallen i hela serien ligger endast en meter lägre än det högsta vattenstånd, hafvet vid denna tid härstädes uppnådde. Innanför nämnda vall vidtager ett smalt område, som vid tiden för strandvallens bildning delvis varit en lagun, och sydväst om denna påträffar man, femton meter öfver hafsytan, en utpräglad terrassbrant, som torde visa, huru långt det postglaciala hafvets skulpturarbete här sträckt sig, om också de högst belägna af hittills i trakten träffade skalrester från denna tid ej iakttagits fullt så högt utan några få meter lägre.
Omedelbart ofvan gränsen för det nyssnämnda hafsområdet vidtager nämligen ett landskap af helt annat utseende. En blick på kartans sydvästra del visar sålunda genast, huruledes det forntida landets område, som under lång tid varit utsatt för vattendragens inverkan, öfverallt blifvit genomskuret af månggi-enade dalar eller en synnerligen utpräglad landskulptur. Denna är däremot, så långt som hafvet under sin senaste öfversvämning nått, fullständigt utplånad eller kanske äfven delvis öfvertäckt, så att hela det forna hafsområdet blifvit utjämnadt till en påfallande likformig slätt. Orsaken, hvarför så väl land- som hafsskulpturen härstädes blifvit så väl utbildade, ligger utan tvifvel däri, att landets yta i denna trakt helt och hållet består af mäktiga sand- och lerlager, hvilka erbjudit blott föga motstånd mot vattendragens och hafsvågornas inverkan.
Af samma skäl är på den skandinaviska halfön den postglaciala landskulpturen i regeln ojämförligt bäst utbildad inom de trakter, där det forna ishafvet afsatt mäktigare sand- och lerlager. Man kan sålunda till och med ofta nog på topografiska kartor, där sådan landskulptur förekommer, af dess utbredning sluta sig till den ungefärliga utsträckningen af de gamla ishafslagren.
Vi vilja nu vända oss till en helt annan del af höjningsområdet, eller trakten nordost om Finska viken, för att se till, huru det postglaciala hafvets högsta gräns härstädes är beskaffad. Äfven i denna trakt, eller på det Karelska näset, består jordytan endast af lösa jordlager, i hvilka hafvet därför på öppet liggande ställen jämförelsevis
Källa: Internet Archive ·