Sida 23
16
Då den is, som hållit en sådan sjö uppdämd, slutligen bortsmält och sjöns vatlen försvunnit, så att de olika insjöbildningar,, som aflagrats i densamma, kommit i dagen, är det gifvet, att dessa ofta kunna förekomma i ett helt och hållet öppet läge, som vid första anblicken måste verka ganska öfverraskande. Vid närmare undersökning skall man dock finna, att det enda slags dammar, som kunnat uppdämma sådana sjöar och därefter så fullständigt försvinna,, måste hafva bestått af is och att dennas mäktighet måste hafva nått minst lika högt som de gamla issjöbildningarna.
Våra rullstensåsar åter med sin mjukt slingrande form, sina från skilda håll tillstötande biåsar och sitt väl ursköljda, i tydliga lager afsatta innehåll visa klart nog, att de blifvit bildade af älfvar. Då de emellertid visserligen ofta framgå i det påtagligaste beroende af jordytans dalgångar men däremot på andra ställen fortlöpa lika påfallande oberoende af dessa, tvärs öfver slätter och småkullar samt till och med ibland i motsatt led mot nuvarande älfvar, uppför och öfver ej obetydliga höjder, så är det äfven tydligt, att de måste hafva bildatsmellan några numera försvunna stränder, som kunnat tvinga dem att följa ett så egendomligt lopp. Deras bildningssätt förblef därför en olöst gåta, ända tills man insåg, att de enda stränder, hvilka kunnat uppfylla de fordringar, som kräfdes för sandåsälfvarnas bildning och hvilka därefter kunnat så fullständigt försvinna, måste hafva bestått af is och varit af stor mäktighet. Åsälfvarna hafva utan tvifvel i de flesta fall under starkt tryck pressats fram i hvalf under istäcket och således varit verkliga isälfvar. Sandåsarna äro därför ännu ett af de många bevisen för att våra nejder fordom varit täckta af en väldig landismassa.
På samma förhållande tyda äfven de flesta jättegrytorna. Som bekant har man med detta namn utmärkt vissa, på bergens yta förekommande, runda, liksom utsvarfvade fördjupningar, hvilka någou gång hafva ett tvärmått af ända till 5 a 6 m. och ännu större djup.
Bilden 7 visar, nedom några från vänster afslipade rundhällar, ett par jättegrytor i Strömstadstrakten, af hvilka den öfre är en och den. nedre tre meter i tvärmått samt troligen mer än fyra meter djup. Också of vanför själfva jättegrytorna är berget vackert ursvarfvadt, tydligen af samma vattenstråle, som en gång urholkat dessa. Uppkomsten af mindre men för öfrigt alldeles liknande bildningar har man kunnat iakttaga vid flera af våra nutida vattenfall, där stundom en vattenstråle nedstörtar på sådant sätt, att den kan sätta en eller flera stenar i kringsnurrande rörelse och med deras tillhjälp snart nog utsvarfva en jättegryta. I ett fall känner man, att en meterdjup sådan urholkat» på ungefär ett hälft år.
Källa: Internet Archive ·