Sida 22
15
ifrån fastlandet, hvarför de afslipade, småningom öfver hafsytan uppstigande ytorna äro vända åt detta håll men de ojämna läsidorna åt det motsatta. De finare glaciärrefflorna, hvilka här såsom vanligt förekomma på hällarnas stötsida, äro svåra att urskilja på detta afstånd, men på hitsidan af den närmaste rnndhällen synes en djup, manshög glaciärfåra, hvilken vid hällens bas blifvit ingräfd i dess lodräta vägg af det moränmaterial, som här framsläpats af isen. Sådana betydande glaeiärfåror äro i norra Bohuslän alls ieke sällsynta. Stundom äro de långa och rätliniga och de emellan dem uppstående granitlisterna så regelbundna, som om de hyflats med en jättelik hyfvel. Stundom bilda de öfver mansdjupa, mer eller mindre svängda, starkt repade och glättade rännor, och stundom utgöra de verkliga, långsträckta grottor, som af isen urholkats långs någon spricka eller hålighet i en lodrät bergvägg. Detta visar på ett slående sätt, att afslipningen måste hafva förorsakats af mäktiga landismassor, då endast sådana kunnat utöfva det högst betydande tryck, som kräfdes för att pressa in och fram is jämte repande stenar genom en stundom meterdjupt i berget inskjutande fåra.
Vidare må i förbigående erinras om ännu några, väl ej så omedelbara men nästan lika talande vittnesbörd om den forntida landisens utbredning, nämligen vissa bildningar, som för sin uppkomst nödvändigt förutsätta tillvaron af numera försvunna vattensamlingar, hvilka i sin tur omöjligen kunnat existera, om de icke varit uppdämda af ett mäktigt istäcke. Sådana bildningar äro strandlinier och aflagringar från forntida, isdämda sjöar, vidare våra vanliga sand- eller rullstensåsar och vissa så kallade jättegrytor.
Isdämda sjöar uppkomma öfverallt, där glaciärer stänga för mynningen af dalar, så att vattnet från dessa ej längre erhåller fritt aflopp. Ett mycket bekant exempel på en sådan issjö är den lilla, en och en half kilometer långa Merjelensjön i Schweiz, hvilkens dalgång vanligen helt och hållet fördämmes af Aletschglaciären, så att dess vatten i regeln har sitt aflopp till ett angränsande vattenområde genom ett pass vid dalens öfre ände. En hälften så lång issjö förekommer vid Fritiofsglaciären på Spetsbergen, och åtskilliga sådana, både mindre och större, träffas på Grönland. Af de sistnämnda har den största, Tasersuak, som antagligen i senare tider blifvit uppdämd af den ansenliga Fredrikshaabsglaciären, en längd af nära tre och en half och en bredd af mer än en half nyniil. Men alla de nutida issjöarna äro obetydliga emot dem, som fordom funnits såväl i vårt eget land som annorstädes och framför allt i Nordamerikas F()renta stater.
Källa: Internet Archive ·