Sida 31
24
De nr denna synpunkt ojämförligt viktigaste strandmärkena äro utbildade i de lösa jordlagren, som vida lättare än berggrunden låta ombilda sig af vågorna, så att tydliga strandmärken uppkomma, och detta ej blott i undantagsfall utan på så talrika ställen, att de flesta forntida strandnivåer däraf utmärkas.
Ett särskildt gynnsamt material för deras uppkomst och bibehållande erbjuder, i fordom nedisade länder, det af isen kvarlämnade morängruset. Där detta täcker mot hafvet öppet liggande uddar eller öar, finner man ofta, att vågorna vid den höjd, dit de nå under storm, utgräft en terrassformig inskärning i gruset. Stundom är detta på sådana ställen nästan helt och hållet bortspoladt, så att underliggande berggrund blifvit blottad såsom en vågrät linie af mer eller mindre sammanhängande strandhällar, på hvilka dock ofta morängrusets större block ligga kvar. Detta senare är i regeln fallet, äfven då utskärningen ej nått så djupt, i det alla stenar och block, som vågorna ej förmå bortskölja, hopas och blifva liggande nedom terrassens fot. Ofta sammanskjutas de af vintrarnas hafsis, då denna af stormar pressas in emot kusten, så att blocken komma att bilda ett slags isstrandvall inne vid själfva terrassfoten eller någon meter upp emot branten ofvan densamma.
Morängrusets finare beståndsdelar bortsköljas af vågorna samt kastas af dessa fram och tillbaka under deras förnyade anfall mot terrassens fot. Härvid bortnötas snart moränstenarnas glaciärrepor, kanterna rundstötas, och efter hand utbildas de släta, vackert rundade klapperstenar, som äro så vanliga på öppet liggande hafsstränder. Enligt hvad utförda försök visat, synas under gynnsamma omständigheter rätt vackra klapperstenar kunna utbildas redan på några få dagar, således rent af under en enda storm, men i regeln åtgår säkerligen vida längre tid. Då vinden framdrifver vågorna snedt Qmot stranden, såsom vanligen är fallet vid uddar, på någon af deras sidor, uppkastas rullstenarna af hvarje våg i samma riktning som denna; men då vågen drar sig tillbaka, rulla de rakt ut, ditåt hafsbottnen lutar. Med nästa våg kastas de å nyo ett stycke snedt framåt i vågens riktning, och så fortgår deras vandring i sicksack långs stranden inåt läsidan. När de hunnit fram till en för vågornas häftigaste anlopp mera skyddad del af stranden, blifva först större och, i den mån vågornas kraft minskas, allt smärre stenar liggande och bilda en mer eller mindre regelbunden klapperstensvall. Sådana strandvallar äro vanligen blott en eller några få meter höga och något tiotal meter breda, hvaremot längden stundom är betydlig. De äro liksom öfriga strandbildningar vågräta och skiljas så väl härigenom som genom sin flackt rundade form lätt nog ifrån de sand-
Källa: Internet Archive ·