Sida 43
36
bör äfven detta på den tiden hafva bidragit att öka vårflodens styrka. Klart är äfven, att om på ett visst område snön under en lång följd . af år hopat sig i form af landis, och denna sedermera bortsmälter, områdets älfvar härigenom kunna erhålla ett mycket betydande tillskott till sin vanligen blott af den årliga nederbörden betingade vattenmängd.
Då det finnes goda skäl för det antagandet, att förhållandena i vårt land en gång motsvarat dem, som här blifvit antydda, är det därför troligt, att utmejslandet af dalgångarna, eller de förnämsta dragen i landskulpturen, en gång fortgått med raskare fart än nu för tiden, om också i det hela på samma sätt.
Vi hafva nu granskat det rinnande vattnets verksamhet och sett, huru det småningom med sina markerade dalgångar sätter en lätt igenkännlig prägel på landet. Visserligen kan hafvet så väl som älfvarna utgräfva terrasser ur jordlagren och därvid ofta på samma sätt kvarlämna endast de större blocken, bortskölja allt finare material samt tillrunda och afsätta massor af klappersten; väl kan utskärningen i bägge fallen nå ända ned till berggrunden och äfven intränga i densamma, men det finnes en stor och genomgripande skillnad, och den består däri, att hafvet utgräfver vågräta, öppet liggande trappsteg samt uppkastar lika belägna strandvallar, hvaremot älfvarna utskära lutande rännor, inneslutna mellan tvenne jämnlöpande stränder och mellan dessa aflagra sin klappersten såsom bankar af rundad form, belägna efter hvarandra på lägre och lägre nivå. Det finare material, eller den sand och lera, som älfvarna afsätta, innan de uppnått hafvet, är begränsadt till deras öfversvämningsområde, under det liknande bildningar, som aflagras i hafvet, erhålla en däremot svarande vidsträckt utbredning, mantelformigt täckande så väl dalar som höjder på hafsbottnen.
För öfrigt innehålla lager, hvilka blifvit afsatta af älfvarna eller de af dessa ofta genomflutna insjöarna, endast lämningar efter sådana växter och djur, som lefva i sött vatten eller på land.
Särskildt upplysande äro ur denna synpunkt de smärre insjöarnas aflagringar, hvilkas afsättning kan fortgå mera ostörd af strömmars och vågors inverkan och i hvilka äfven de ojämförligt rikaste lämningarna efter växter och djur blifva bevarade. Ute på sjöarnas botten afsättes ofta en fin, gråaktig, lerliknande bildning, som kallas gyttja och som består dels af fint med vattendragen utfördt lerslam dels af organiska ämnen i växlande mängd, såsom bladrester, frömjöl af barrträd, skal af kiselalger, lämningar af olika slags små kräftdjur, vatteninsekter samt snäckor och musslor af de lätt igenkännliga slag, som lefva i sött vatten. Växt- och djurrester äro i gyttjan ungefär lika vanliga, under det vid sjöarnas stränder de förra ofta
Källa: Internet Archive ·