Sida 72
65
ända till riksgränsen, under den sista sträckan mellan Aspedammens och Kornsö stationer, ganska troget följd af järnvägen. Som den stora grusvallen går fram tvärs öfver dalgångarna, har härigenom i dessa en hel rad af insjöar blifvit uppdämda. Sålunda har Glommen i trakten af Sarpsborg, där den öfvertväras af moränen, blifvit uppdämd till en smal insjö, som fått sitt utlopp öfver en bergtröskel.
Angående de stora moränernas fortsättning inom Sverige erhåller man lättast en öfversikt genom en blick på bilden 18. Som originalkartan till denna blifvit upprättad i samma skala som generalstabens topografiska kartblad, är den här meddelade kopian visserligen starkt förminskad, så att bredden af ett knappnålshufvud å densamma motsvarar ett par kilometer i verkligheten, men då förminskningen skett med fotografiens tillhjälp, hafva likväl alla de olika kullarnas läge och utsträckning troget kunnat återgifvas.
På bilden äro de trakter, som vid denna tid lågo under hafvets nivå, hvita och de, som höjde sig däröfver, skuggade, ehuru norr om moränerna motsättningen mellan haf och land tydligen ej kunde framträda förrän senare, då landisen dragit sig tillbaka från dessa delar af landet.
Af bilden framgår emellertid, att moränerna nästan öfverallt, utom i Dalslands högsta delar, blifvit aflastade på den dåvarande hafsbottnen. I följd häraf äro deras sidor ofta till stor del öfvertäckta af de stundom ganska mäktiga hafslagren och förefalla därför i sådana fall vid första påseendet vida mindre både sammanhängande och höga än hvad de i verkligheten äro.
Den nordligaste moränryggen, som vid Ed i Dalsland afspärrar sjön Stora Les dalgång och hvars höjd på denna punkt blifvit påökad af den glaciärälf, som under isen framströmmat genom nämnda dal, är här ej mindre än åttio meter hög öfver sitt underlag men är också på detta ställe mer än vanligt mäktig. Ej sällan är höjden ett eller par tiotal och bredden ett eller några hundratal meter. På många ställen, särskildt där dalar med rullstensåsar tillstöta ifrån norr, har moränen liksom vid Ed blifvit påbyggd med glaciärälfvarnas aflagringar, hvilka stundom utbildats til l randterrasse r^ så stora, att de särskildt kunnat utmärkas på kartan. Sådana terrasser äro vanligen höga och branta åt den sida, där de varit stödda mot isranden, samt bilda åt de öfriga hållen jämna, sakta sluttande gi*usoch sandslätter. Som dessa äro särdeles lämpliga till exercisfält, är det ingen tillfällighet, att sådana, exempelvis vid Axvall, Karlsborg och Malmen nära Linköping, ligga just utmed de stora ändmoränerna.
G. De Ge er. Skand. geogr. utv. efter istiden. 5
Källa: Internet Archive ·