Sida 71
64
8å visar det sig, att den sydligaste och mest sammanhängaDde af dessa moränryggar vid Kristianiafjorden bildar en långt mot norr gående inbuktning, hvars spets ligger i närheten af Möss. På fjordens västra sida sträcker sig moränen härifrån mot sydväst såsom en nästan rak, ofta nog kilometerbred rygg, hvilken förbi Larvik når ända ut till hafvet. Ofta finnas äfven här på moränens utsida ansenliga, troligen af glaciärälfvar afsatta sandbildningar, hvilka dock äro långt ifrån så utbredda som i det sydbaltiska området.
Men rakt i förlängningen af den nyssnämnda stora moränryggen kan man äfven ute på hafsbottnen med all önskvärd tydlighet urskilja dess fortsättning. Söder om Langesund vidtager nämligen en särdeles utpräglad, rätlinig rad af långsträckta öar och underhafsbankar, som stundom höja sig ett trettiotal meter öfver omgifvande hafsbotten samt långs utmed kusten fortsätta ända fram till trakten af Arendal. Härifrån framgår moränen åter på land om också nära intill stranden, och ehuru den längre mot väster ännu ej blifvit närmare undersökt, är det högst antagligt, att densamma äfven långs den återstående delen af Norges södra kust framgår i samma riktning som denna, enär refflorna visa, att istäcket där lika väl som på den ofvan omtalade sträckan skjutit ut vinkelrätt emot kusten. Också har man sedan lång tid till den stora ändmoränen hänfört flera spridda moränförekomster långs sydkusten och slutligen en betydligt mera sammanhängande, omkring fyrtio kilometer lång grusrygg på Jaederens släta kustremsa vid södra änden af landets västkust. Moränlinien tycks här böja af inåt Bukkenfjord innanför Stavanger, och då vissa smärre inbuktningar på moränen äfven vid Kristianiafjorden antyda, att isen vid denna tid ej varit tillräckligt mäktig för att kunna utskjuta i djupare vatten, är det antagligt, att iskanten vid alla de djupa västnorska fjordarna gjorde större eller mindre inbuktningar, ehuru man här ännu ej känner någonting närmare om dess förlopp. Att den icke nådde ut öfver skärgården, är dock, såsom redan är nämndt, antagligt på grund af de där förekommande drifisblocken af flinta och bergarter från Kristianiatrakten.
Äfven från nordliga Norge känner man förhållanden, som antyda, att den sista nedisningen ej nådde längre ut än till fjordarnas inre delar. Här upphöra nämligen vid en bestämd linie de moräner, som mot istidens slut af landisen medförts, delvis ända inifrån Sverige, hvarifrån under tidigare skeden af istiden intet material tycks hafva förflyttats emot den norska sidan af hälften.
Vända vi nu tillbaka till vår utgångspunkt vid Kristianiafjorden för att följa moränen åt motsatt håll eller sydost, så finna vi, att den sydligaste ryggen äfven här framgår med obetydliga afbrott
Källa: Internet Archive ·