Sida 44
44
Harsprångets äro vilda och ödsliga men icke storartade, en skogsöken full af vindfällen och bråtar. Under en sträcka af 2 till 3 km. utgöra de en vild klippdal eller klyfta, som alltid är svårtillgänglig, ofta oåtkomlig, under det i närheten ingen punkt gifves, från hvilken det bela kunde öfverskådas. Sjöfallet däremot är beläget, just där en tämligen bred sjö sänker sig i en annan, som strax nedanför fallet har omkring 1 kilometers bredd; från en mängd punkter i dess närhet kan man förträffligt öfverse det hela.
Efter F. Svenonius m. fl.
En bestigning af Kebnekaisse.
Mot slutet af 1870-talet fann man, att Sulitelma ej var det högsta fjället i Sverige, utan att ett tiotal fjälltoppar, belägna inom Torne och Lule lappmarker, betydligt öfverstege dess höjd. Den högsta af dessa kallas Kebnekaisse och är belägen vid Kalixälfvens källor, strax norr om gränsskillnaden mellan Torne och Lule lappmarker.
Till Kebnekaisse kan man komma antingen från svenska eller norska sidan. Från svenska sidan har man bebyggda trakter ända till Pirttivuopio, hvarifrån det endast är något mer än tre mil till fjällets fot. I senare fallet far man sjöledes till Skjomenfjord i Norge och har sedan att passera genom fjällandet omkring tio mil.
Den 4 juli 1889 befann jag mig, jämte två kamrater vid Realläroverket i Stockholm, i en lappkåta 5 kilometer från foten af Kebnekaisse. Från kåtan syntes på 10 km:s afstånd den pyramidformiga,, helt och hållet snötäckta toppen af fjället. Morgonen därpå skulle vi börja bestigningen. En finne, som vi hade i vår tjänst, föreslog, att vi skulle gå öfver Tjäuratjåkko till glaciererna mellan Kebnekaisse och Kaskasatjåkko och där försöka att bestiga fjälltoppen.
Källa: Project Runeberg ·