Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet

inneboende förnuftsenhet den sedliga verldens objektiva gestalt, en sedlig verldsordning, ett sedligt universum. Staten, långt ifrån att vara en produkt af Jaget, är deremot en nödvändig förnuftsfordran, är sedlighetens förverkligande till gällande rätt, med ett ord rättsidéens organism. Liksom allt förnuftigt, sannt och rätt, är detta i sig sjelf och icke genom att hänföras till ett ändamål utom detsamma, så är jemväl staten icke ett medel för ett utom densamma liggande ändamål, den är sitt eget ändamål. Den allmänna viljan, den sedliga andan, utgör statens väsende; den är, såsom sådan, alla enskilta viljors sanna enhet; det är den enskilta viljans öfverensstämmelse med den allmänna som i staten skall förverkligas. Hegel kallar staten ”Guds gång i verlden”. Blott i och genom denna Försynens anstalt kan en fullständig realisation af mensklighetens idé inom ett folk beredas. Härvid får man dock taga sig till vara för den ytterligheten att låta individets frihet gå under och absorberas i den allmänna andens absoluta frihet, deri individets således vore en tillfällig accidens, en blott form för den allmänna andens manifestation, lik en bölja i hafvet, hvilken höjer sig ett ögonblick för att aldrig mera vara denna bölja, hvaremot hafvet, det permanenta, böljar alltid och är i denna rörelse blott sig sjelf. Staten skulle då bli en allt absorberande ocean, en ”Leviathan”, för hvars öfvermakt allt blefve ett rof. I motsats mot denna åsigt