Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet

gäller, dels att andra objektivt sedliga makter måste erkännas (såsom religion, vettenskap, konst), hvilka väl uti staten, såsom det yttre rättsinstitutet, erhålla objektiv form och giltighet, men i öfverensstämmelse med deras icke af staten grundade väsende, dels att då staten är sedlighetens realisation, samt sedlighet, sedlig frihet, utgör de till ett organiskt helt förenade förnuftiga varelsernas absoluta bestämmelse och lefnadsmål, så måste visserligen för denna bestämmelse alla andra ändamål vika; menniskan måste offra dessa åt staten, men aldrig sin sedliga frihet. På samma gång man erkänner, att staten är sitt sjelfständiga ändamål, måste också erkännas, att den är för menniskan, att hennes (personens) väl är ”en väsendtlig factor i statens genesis”. I denna sistnämnda punkt har subjektiva idealismen sin sanning. — Då rätten från den subjektiva idealismens ståndpunkt var en produkt af de enskilta fria viljornas ömsesidiga inskränkande, och en skarp motsats ägde rum emellan rätt och moral, så uppfattades numera rätten såsom sedligheten i form af objektiv tillvaro. Liksom alla former för sedligheten, består äfven rätten i den allmänna viljans enhet (identitet) med den enskilta viljan. Men rätten har till sin sfer det sedliga blott så vidt det inträdt i naturen och yttre samlifvet