Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet

stalens substantialitet; för den är staten icke en nödvändig förnuftsfordran, utan den sätter Jaget med en absolut frihet såsom medelpunkten, hvilken absoluta frihet likväl sjelf måste inskränka sig för att konstruera rätt och stat, de der således blefvo Jagets produkt, blefvo ett ok som detsamma måste pålägga sig. Staten framstår såsom ett medel för den före och utom honom varande enskilte, såsom en säkerhets-, rätts- och tvångs-anslalt, snart sagdt som ett nödvändigt ondt; den är ett fördrag afslutadt i ändamål att åt hvar och en af medlemmarne utstaka och begränsa dess rättssfer samt skydda den mot främmande intrång, en förening ingången för att bereda möjligheten af individernas sammanlefnad, för att bereda ett rättstillstånd hvilket bibehålles genom sjelfva sin mekanism; den är området för en blott legalitet, i skarp motsats till moraliteten. Staten har således, efter denna åsigt, ett yttre på fördrag grundadt ändamål och måste för dettas uppnående använda sådana tvångsmedel, genom hvilka rättskränkningar af alla slag förekommas, så att rätts- och säkerhets-tillslåndet uppehålles. Härmed är man inne på de såkallade relativa straffrättstheoriernas område, hvilka betrakta straffen i relation till (såsom medel till uppnående af) ett visst yttre ändamål, samt derigenom rättfärdiga deras nödvändighet och deras användande. Ehvad nu dessa theorier framträda ined syfte af general-prævention, såsom afskräckelsetheorien med sina modifikationer, varnings-, nödvärns-, ersättnings- och godtgörelse-theorierna, Fichteska theorien med sitt särskilta ”Abbüssungsvertrag”, eller ock med syfte af special-prævention, såsom den företrädesvis