Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

den nordvest om sjelfva det höga fjellet liggande låga hyperitudden.

Vi hade således ändtligen kommit till Storfjorden, det egentliga målet för 1864 års expedition. Men den korta polar-sommren var redan så långt framskriden, att högst tre veckors arbetstid kunde påräknas, såvida vi ej ville alltför uppenbart riskera att utan nödig utrustning utsätta oss för en öfvervintring. För att kunna fullgöra det oss gifna uppdraget blef det derföre så mycket nödvändigare att använda hvarje gynnsamt ögonblick, som den skildring öfver väderleksförhållandena i Storfjorden, vi af Spetsbergsfarare erhållit, ej lofvade särdeles godt. Lyckligtvis visade det sig, att deras afskräckande beskrifningar om de härstädes rådande dimmorna egentligen ega sin tillämpning på Tusenöarne, hvaremot i den inre fjorden råder jemförelsevis klart väder. Man kan derföre, såsom på flera ställen vid Spetsbergen, i det inre af fjorden hafva molnfri himmel och solsken, medan vid mynningen en ogenomtränglig dimma är rådande. Orsaken härtill bör tydligen sökas i hafsströmmarnes gång. Medan en arm af golfströmmen, såsom de vid Sydkap och Tusen-öarne hopade drifvedsmassorna utvisa, åtminstone under en del af året stryker förbi södra delen af West-Spetsbergen och Stans Foreland, är deremot den arktiska ström, som tränger in från Helis Sound och Walter Thymens Strait, företrädesvis rådande i det inre af Storfjorden. Man träffar derföre icke någon drifved vid denna fjords stränder, hvarföre man äfven är nödsakad att vid båtfärder föra med sig nödigt bränsle. Under båtfärder längs Spetsbergens nordkust kan man deremot nästan alltid påräkna att i rastplatsens grannskap finna torrt och förträffligt material till och med för en stor stockeld.