Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

erhållit åtminstone en faktisk iakttagelse om isens läge under förstå hälften af September månad. Det kan nemligen betraktas såsom ganska sannolikt, att under denna månad hafvet norr om vestra delen af Spetsbergen är temligen isfritt till en ganska hög latitud, tack vare golfströmmens inflytande. Från det ställe, der vi nu lågo till ankars, funnos tvenne vägar till norra kusten, nemligen genom Helis Sound och Hinlopen Strait förbi Verlegen Hook, eller söderut förbi Sydkap och sedan längsmed vestkusten mot norden. Den förra vägen skulle för sin korthets skull obetingadt varit att föredraga, i fall vårt fartyg varit försedt med ångkraft, eller åtminstone varit provianteradt för vintern, emedan det i så fall varit möjligt att, om isen spärrat norra delen af Hinlopen Strait, återvända genom Storfjorden, innan denna blifvit spärrad af österifrån kommande is. Med segelfartyg var denna väg dock ytterst farlig, emedan några timmars östlig vind lätt kunnat drifva isfälten, som lågo emellan Giles land och Spetsbergen emot land och spärra återvägen. Den sednare vägen deremot var icke förenad med någon särskild risk och erbjöd oss dessutom utsigten att till läget bestämma Spetsbergens sydpunkt. Vi afstodo derföre från den i det hela taget inbillade äran att hafva kringseglat Spetsbergen och vände åter mot Söder.

Spetsbergsfarare tala ofta om, att de kringseglat Spetsbergen, men dermed mena de alltid, att de under olika år seglat till samma punkt i Hinlopen Strait, den ena gången längsmed vest- och nordkusten, den andra längsmed ostkusten. Endast ett enda norskt fångstfartyg har, så vidt vi veta, verkligen kringseglat hela ögruppen, nemligen briggen Jan Mayen, förd af kapten