Sida 151
Sjunde kapitlet
Dove Bay, men hvarest ingen bugt finnes. Vi lågo der till den 13 Augusti och gjorde god fångst, men drifis och ström nödgade oss att gå under segel, och sedan kunde vi icke för hopad drifis komma under land igen. Strömmen gick för det mesta med stark fart emot öster. Der fanns dock endast obetydlig ebb och flod, på sin höjd 3 fot under springtiden, medan stigningen på nordvestliga delen af Spetsbergen utgjorde 6 à 8 fot. Vi kryssade derpå mot söder förbi Storön och sedan längs östra kusten af Nordostlandet, hvarest man nära land kunde komma fram mellan isen. Denna kust består af sammanhängande isfjell, som sträcka sig långt ut i vattnet, och efter hvad man skulle tycka vida längre nu, än då kortet uppgjordes, ty de s. k. Frozen Islands äro nu alldeles försvunna. Likaså har afståndet emellan Nordostlandet och Storön, som efter kortet skulle utgöra tre norska mil, minskats så mycket, att endast ett trångt sund åtskiljer dem, hvilket jag ej fann rådligt att passera.
Den 16 Augusti, då vi stodo ½ mil utanför isfjellet på Nordostlandet vid 79° 34′ observerad bredd, pejlade vi i S.O. t. O. på kompassen hvad. som vi ansågo för den sydligaste udden af Giles land, hvilket på kortet är utlagdt vid 80° 10′ N.Br. Då vi först voro på denna breddgrad, sågo vi det deremot icke. Jag uppskattade afståndet till 8 sjömil, och landet ligger således på 79° 5′ N. Br., hvilket äfven öfverensstämmer med sednare anställd pejling. Vi behöllo det nemligen i sigte, ända tills vi kommo till inloppet af Walter Thymens Strait vid 78° 30′. Då hade vi det i nordost. Giles land haär för öfrigt flera gånger förat blifvit sedt både af mig och andra Spetsbergsfarare. En gäng närmade jag mig det på en mils afstånd, men då der icke fanns utsigt
Källa: Project Runeberg ·