Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

Några franska författare såsom Ch. Martins och Ch. Grad räkna ännu Arvicola Hudsonius Richardson till Spetsbergens fauna, ehuru detta djur, såsom jag redan ådagalagt, aldrig erhållits eller blifvit sedt på Spetsbergen. Parry uppgifver visserligen att han funnit ett skelett deraf på isen under 81¾° N. Br., d. v. s. åtminstone 10 sv. mil från spetsbergska ögruppen norrut, men deraf följer ej att man, tvärtemot all verklig erfarenhet, skall anse denna eljest circumpolära art tillhöra Spetsbergsfaunan, ty skelettet kan med polar-drifisen hafva drifvit långa vägar innan det fanns af Parry. På Spetsbergen lefver ingen enda gnagare. Icke heller har man någonsin der funnit Mustela erminea, hvars förekomst på Spetsbergen Prof. A. Newton sökt göra troligt. Prof. A. Newton menar nemligen att det djur D:r Irving såg på Low Island, och hvilket i Phipps’ resebeskrifning (A voyage towards the North Pole undertaken 1773 by John Phipps. London 1774. S. 56) beskrifves såsom ett »creature somewhat larger than a weasel, with short ears, long tail, and skin spotted white and black», svårligen kan hafva varit annat än en Mustela erminea L. Jag har sjelf, likasom flere andra medlemmar af 1861 års expedition, besökt Low Island, men vi hafva under flerfaldiga utflygter på ön alldrig funnit spår, som skulle antyda, att hermeliner finnas derstädes, men väl funno vi der fjellräfvar. Dessa sistnämnde fälla sin hvita vinterpels i Juli och se medan drägtombytet försiggår brokiga ut, emedan den nya