Sida 44
Rättelser och Tillägg
kh
lysa ur fäbodarna. Ja, govänner! lösom kläpparna, som äro bundna i skällorna, eller dessa stoppade med mossa, allt på det de under betningen ej skulle onödigtvis ljuda och nötas. Så — ja! hör, hör (= »si, si») huru de ljuda! Och nu i väg boskap, utefter (= »öfver») Storåsen, som leder härifrån Asberget fram till Tiberget; jag, eder vallare, följer tätt i spåren, och manar eder medelst framräckta sleke-koppen, full af lock-mat. Skynden nu eder hem och in i fäbodarna, så ären J snälla!
Är det »poesi», att en stor del af ofvanstående visa, utan den gifna förklaringen, blefve ett tomt snick-snack, en aldrig i evighet löst gåta? Eller skulle en utgifvares nu för tiden alltför vanliga kammarfoster, en torr ordförklaring, byggd på döda Lexica, kanske lösa henne? Naäppeligen. I allmänhet är utgifvareyrket omsider blifvet ett, mer eller mindre lönande, latmansgöra — ej sällan rent af skadligt; hvarom ett och annat, när vi träffas. Jag kom för flere år sedan att nämna »muntliga öfverlemningars utbrytande ur folklifvet» — ändock ej alldeles oskickligt tänkt! Ville i korthet tillfoga: den, som ej har sinne, hog och ihärdighet, att ur folkets lif och hem fatta dessa deras andliga förfädernearf, befatte sig ej eller med att utgifva dem. Det gäller oss, Broder! såsom hvarje annan frestare.
Rättelser och Tillägg.
Sid. 9—40. Så väl det Norsk. Kruna, som Isl. Kruäna, bemärka, enl. Aasen och Bj. Haldorsen, utom eg. krona, äfven hjessa, hv. sål. styrker den anf. åsigten. Engl. Crown har likaledes, jämte den eg., en sådan bemärkelse.
Sid. 24, r. 8 nedifr. står: förmenande; läs: förmenade.
Sid. 27. Under N:o 2 hade till den anf. Delsbovisan bordt fogas en nära beslägtad, för sitt rena Hels.språk, sin uråldriga melodi m. m., än märkligare visa, med början:
Rerånni kjorsle,
Klakkleäse skor,
Ljusreå strömpur betiä, m. m.
Sid. 29. Sångare upmärksammas på återställningsteknet i den anf. melod:s 3:dje takt!
Sid. 40. i melod. blanka; ej blänka, ss. vanl. sjunges.
Med brist (i noten å omstående sid. 43) menar jag för ingen del fullkomlig brist. Aasens verk är jämförelsevis t. o. m. rikt på hithörande ord (med undantag af boskapsnamn, hv. alls icke uptagits), men hade säkert kunnat bli det än mer. — I Vall-melodierna och Vall-språket kan företrädesvis ännu sökas den ursprungliga, innerligare enheten mellan Sång och Tal, som
så klart tyder på bådas födelse och första utveckling ur Ljudet, Rösten. Allt hvad hit bhörer är således annammansvärdt!
Källa: Internet Archive ·