Sida 162
Ur Bref från Norrland och Dalarna
44
den mörka, ståtliga Jädraelfven, i orten vanligen kallad Jädran, hvars vida stränder bilda en den vackraste dal med björkar och andra löfträd, och i hvilken jag kunde öfverse icke mindre än 50 till 60 fäbodar. På andra sidan dalen höjde sig de bekanta Dansarhedarna och Finnåsen ; men midt framför mig reste sig det ståtliga Kungsberget, med sin höjd af omkring 400 alnar, och af hvilket solen i sex veckors tid om vintern alldeles bortskymmes för de närmast boende. — Ljudet af talrika vallhorn, af sjungande vallhjon och råmande boskap uppfyllde rymden, och förflyttade mig omedelbart i de tider af enfald och frid, som äldre Grekiska och Latinska författare så lefvande måla. — — Du kan väl tänka, att jag här snart var hemmastadd! Efter det jag, nedkommen i dalen, tagit plats under en väldig slokgran, hade jag ock snart en hel skock af vallflickor omkring mig, den ena glädtigare än den andra. Här blef sång och "låtande" af, må du tro. — Stintorna voro väl i början så der — litet blyga, men låto mig snart höra hvad det vill säga att sjunga ut. Själen i vallsången är styrka; qvinnorösten (bevars, att för dig tala om qvinnohjertat!) smyger deri ett mildt; deraf tjusningskraften. — — Allt nog! utom rätt många verkligen klassiska Norrländska vismelodier, uppteknade jag här, inom icke fullt fyra timmar, ännu flera vall-låtar, tills skymningen inträdde, då till allas vår öfverraskning fullmånen blänkte upp öfver Kungsberget. Ögonblicket firades med några fulltoniga hornlåtar, allvarliga som skogen; och då dessa besvarades af aflägsna, mycket dofva, toner af lurar, inföllo de närmast stående flickorna, liksom oroliga: "det är visst gossarna f och de fjärmare upprepade saktare (kanske varmare): "ja — det är gossarna!" — — Och gossarna kommo. Skall jag för dig beskrifva en Norrländsk folkdans i månskenet? — Nej icke nu, men mundtligen, när vi träffas.
I stället vill jag, enligt löfte, nämna något om härvarande "Fä-stintors" (Vallflickors) klädedrägt. — Härvid får jag dock först nämna, att en sådan drägt icke är vid fäbodevallarna, de der tidtals besökas af medlemmar af byalagen, synnerligen i bruk, utan egentligen tillhör de medellösare, yngre medlemmarna i socknen, hvilkas enda yrke är boskapsvård. Personer af båda könen öfva väl detta yrke, men isynnerhet flickor — ja, på denna orten rätt sällan gossar. Vall-stintan i denna trakten bär på hufvudet en halsduk, hvilken då det skall vara noga icke tillknytes under hakan, utan fladdra de nedgående hörnen täkt kring flickans skuldror; midt öfver pannan neddrages den något, men höjes vid tinningarna och närmaste delarna af pannan, så att dessa äro blottade. Ett ungt ansigte får härigenom ett rätt eget uttryck, det du törhända iakttagit hos målningar med nästan samma hufvudbonader från 1500- och 1600-talen. Ett mycket enkelt och litet rödt lifstycke med snodder och få prydnader omsluter lifvet, de tämligen snäfva lintygsarmarna äro icke långa; ej heller kjortelen, som är till färgen mörk, oftast randig. Strumporna, eller "Strumpsockorna", till färgen bjertröda, räcka ned till fotknölen, och sluta der med en tums bred kant af svarta eller mörkblå band. Fötterna äro bara. — — På ryggen bär hon en flätad näfversäck, innehållande åtskilliga förnödenheter, och *om fasthålles med snören, hvilka löpa öfver axlarna. Vidare: vid högra
Källa: Internet Archive ·
