Runa, Antiquarisk Tidskrift

säga. Nu ses der, bland ättehögar, som nästan omgifva höjden, tvennc resta kullar, af hvilka den ena är 7 alnar hög, samt flisbildad. Vid en festlighet, som allmogen, efter urgammalt bruk, härstädes nyligen förehade, var denna sköna hall i fara att sprängas genom en invid densamma upptänd stockeld, hvilken dock genom en bondes försorg blef i hast släckt. Den andra stenhälln är lägre. De synas pä ganska längt afstånd, ty höjden har ett fritt läge. Nästan midt på höjden är ock en krets of 9 ovanligt stora klumpstenar. Betydelsen af minnesmärkena på Hofstensmoen behöfver jag icke förklara. På Borråseberget, omgifvet af sänka flyn, samt på en sida af en mindre sjö, finnas lemningar efter en borg. Murarna, icke i något afseende betydliga , upptaga endast bergets tillgängliga delar. Här förekomma i mängd jernhaltiga sammangyttringar, hvilka, upplösta af regn, medfölja det från berget nedflytande vattnet, som deraf får utseende af blod. Sägnerna, så väl de, som äro fästade vid minnesmärkena på Hofstensmoen, som de hvilka angå denna borg, finnas i den samling af sägner i Dalsland, som jag bifogar. Vid KJäppe i Ödeborg socken är på stranden af den förtjusande och i folkets sägner och sagor väl kända Elnessjön, ett större rör, kalladt jättegraf. I ett berg i närheten sägas jätten och hans qvinna bott. En på dem syftande sägen anser jag ganska märklig: "De första, som odlade vid Kläppe, voro en dag ute och grofvo, då kom jättesan fram ur berget till dem, lade dem alla i en skopa, samt bar dem in i berget till jätten. Denne sade: "kast ut dem! de ä de, som ska förstöra oss."

I Torp och norra Ryr socknar, båda uppfyllda af fjellar, måsar och sjöar, har jag icke kunnat få anvisning på eller upptäcka ett enda minnesmärke, då jag undantager vålarna på bergen, samt här och der några förskansningar , hvilka förskrifva sig från Carl XII:s tid. Jag anser likväl några af dem vara äldre.

&vensha Wollwisor. 1.

Westmanland. — Nedanstående folkvisa hvars melodi, med sitt stilla , dystra behag, lärer intaga hvarje, för Svensk fornmusik öppet sinne, är benäget meddelad af Dem. Rosa Wretman.

i

i.

Så rider jag mig öfver tolfmilan skog, Me'n de andra så söteligen sofvo; Trallalera, Trallalera, Me'n de andra så söteligen sofvo.

2.

Så rider jag mig litet längre fram; Der fick jag höra klockorna de ringa; Trallalera, Trallalera, Der fick jag höra klockorna de ringa.