Runa, Antiquarisk Tidskrift

- 48 —

hög sten, med nyare inskrift. Några tecken efter stenrandningar, som förenat sidostenarna, förmärkas, isynnerhet vid bakslammen.

Utomkring skeppssättningen, på samma höjd, ligga åtskilliga mer och mindre skadade grafkullar, och bland dem längst i söder, en ättehög af 56 stegs omkrets, samt i norr en illa skadad skeppshög, en fylld treudd, och vid skeppssättningens vestra sida, bland der befintliga urgrafna kullar, en låg bautasten. Utmed skeppets östra sida förmärkas tecken efter en på få alnars afstånd från sidan och i samma riktning löpande stenrad, och litet längre i norr, mellan den nyss omtalade skeppshögen och skeppssättningen, ligger en, omkring tre qvarter hög, ofvanpå platt, kiumpsten med et! par fördjupningar, af hvilka åtminstone den ena fullkomligen liknar de i andra orter förekommande Elfqvarnar.

Sådant är minnesmärkets utseende. Dess ursprungliga betydelse af en griftvård, uppförd till minne åt någon utmärkt Viking med dess följe, kan icke dragas i tvifvel. En på orten mycket allmän sägen förmäler, att midt under hvar och en af skeppssättningens stenar en kämpe ligger begrafven. En annan sägen lärer underrätta, att en brudskara (brödraskara , fosterbrödraskara ?) omkommit på detta ställe.

Trakten är, såsom vi ofvan nämnt, ovanligt rik på fornlemningar , förnämligast bautastenar af o\anlig höjd. Ett stycke norr om skeppssättningen, på andra sidan om den sorlande, af vackra alar beskuggade, å, som drifver Foss qvarnar, ses i en mörk tallskog ett af "Nordens största Domaresäten". Kretsen, som består af 10 grofva, med stenrandningar förenade, stenar, äger en ofantelig midtsten, samt icke mindre än 52 .ilnars tvärdrag. — Men vi befatta oss icke nu med dess närmare beskrifvande. Ännu hvarje år anställas inom den väldiga kretsen lekar och dansar.

Älven detta minnesmärke omgifves af grafhögar, och allmogen berättar, att de äro tillhåll för troll. Tvenne piltar, som roade sig i en här befintlig gunga, föregifvas blif- \it intagna i en af högarna. — Den bifogade teckningen af stenskeppet visar det närliggande landskapet söder ut. På densamma synes, närmast tallskogen till venster, det sä kallade Husberget, samt nästan midtpå teckningen, mellan den första och an-

af skeppets närmast stående sidostenar, den så kallade Grönshögen, hvilken vissa högtidsnätter skall vara härligen belyst. En man, som en juleqväll var stadd i högens grannskap, yttrade, då han förnam det klara skenet på högen: "hafva de ljus här också!" men blef kort derpå illa sjuk.

Om den här ofvan omtalade å, hvilken drifver Foss qvarnar, förmäler sägnen: 1 sjön Färingen vid Blomsholm, ur hvilken sjö nämnde å flyter, är en ö, som heter Färingsön, på hvilken fordom en Berrggubbe bott. — En gosse gick en gång och gättr vallade) kreatur. Då hände, att han oförmodadt befann sig i en liten stuga, deri satt en Berggubbe på en med i? gull-joler bandad stubbe. Berggubben sade, att han förut bott vid Blomsholm, utropande:

"Der var godt i Färingsöns berg att bo, Va' inte Blomsholms bjelleko". Tilläggande: "mig hafva de att tacka för elfven vid Foss. Den stack jag ut med min piggelensa (käpp med doppsko) en söndagsmorgon "före sol". — Sägnen tillägger, att Berggubben omsider flyttat till ön Koster.

Vi önska, att vederbörande måtte om Skee sockens märkliga fornminnen taga behörig vård.