Sida 9
Föreläsningen
för att studera den. »Begriper icke det fårhufvudet», sade han, »att det är jästen, som gör det?» Att jästen gör det var för honom ingenting märkvärdigt; men forskaren i jästens fenomener öppnade den väg, som ledt oss till läran om mikroberna, för att icke tala om att den omgestaltat bryggerirörelsen och andra praktiska verksamhetsgrenar. Man skall inför de alldagliga företeelserna ha något kvar af barnets undran, förvåning och nyfikenhet, för att konstnärligt eller vetenskapligt tillgodogöra sig dem. Detta är i högre mening naivitet. Och den naiviteten egde Leonardo da Vinci. Han bevarade den hela sitt lif, likasom han bevarade hela sitt lif något af den skönhet, som bländade hos gossen och ynglingen Leonardo.
Leonardo gräfver en vallgraf kring en stad belägen på ett berg. Då ser han i jordgenomskärningen lager, blandade med snäck- eller musselskal och andra petrifikater. Tusentals människor ha sett det förr. De flesta ha därvid tänkt ingenting. Några ha undrat och hänvist saken till universiteternas lärde herrar. Teologie professorerna ha då förklarat saken sa som en kardinal i våra dagar förklarat den. Dessa snäckor och musslor ha aldrig lefvat. De äro djurmodeller, framkallade af Guds skapartanke, danade genom den af jordens stoft, men ha aldrig fått en lefvande ande inblåst i sig. Leonardo åter betraktar dem med barnets nyfikenhet, målarens formkärlek och tänkarens besinning. Han ser, att dessa snäckor äro sådana, som de han sett i hafssanden, och plötsligt stå grundlinierna till en ny vetenskap, geologien, uppenbarade för hans blick. Han ser fastland bilda sig, berg uppstiga, världshaf draga sig tillbaka.
Leonardo var utmärkt sångare och strängaspelare. Det var i den egenskapen han kallades till ett af de hof, vid hvilka han har vistats. Iakttagelsen på strängdallringarna leder honom till vetenskapliga upptäckter. Han studerar hafsvågorna och upptäcker undulationsteorien. Lockarnes fall på människohufvudet ger honom uppslag till andra teoretiska undersökningar. I hafvets böljor och i lockarnes återfinner han samma lag. När han målar sina madonnor, vet han, att hårmassornas rörelser lyda två tempon. Det ena ligger i deras tyngd, det andra i deras elasticitet. Hans förklaring öfver hvad han ser börjar vanligen i formen af en klar poetisk bild, innan den öfvergår i en teoretisk form.
Under dessa Leonardos färder i det mänskliga kunnandets och vetandets alla rymder är det dock först och sist målarekonsten, dess kraf, dess framåtskridande, som ligga honom om hjärtat. Den är hamnen, hvarifrån han löper ut på upptäcktsfärder, hamnen, hvartill han återvänder med sin forsknings rika skatter. Det finner man af hans så kallade målarebok, hvartill
Källa: Project Runeberg ·