Sida 8
Föreläsningen
professor Langer vid universitetet i Wien, har också undersökt dem och återkommer ofta till dem i sitt år 1884 utgifna arbete »Anatomie der äusseren Formen». Han påpekar huru utomordentligt fina och träffande Leonardos iakttagelser äro. Och likväl — man ser genast, att det icke är endast en skarpt iakttagande vetenskaplig forskare, utan äfven en snillrik konstnär, som gjort dem. Leonardo har fått syn på så mycket, som ingen anatom före honom iakttagit. Människokroppens under huden gömda partier likasom bortblanda sig i hvarandra. För att skilja dem åt måste man, så att säga, upptäcka dem. Då Leonardo aftecknar armmusklerna, markerar han deras förhållande till bröstmusklerna, till den yttersta runda kotan eller hufvudet å den öfre armpipan och till nyckelbenet: han iakttager dem i rörelse och i hvila, i sträckning och i sjunkning, och i allt detta är det formkänslan, som leder Leonardo rätt och låter honom se livad andra aldrig sett.
Leonardo betraktar en afton månen. Man kan se föremålen på olika sätt: med oförvillade ögon eller med ögon, hvars syner sammansmälta med häfdvunna föreställningar. Leonardo hade frigjort sig från häfdvunna föreställningar — ett frigörelseverk, som är oändligt svårt och lyckas minst för dem, som inbilla sig vara fördomsfria. Vid alla universiteter predikades den tiden, att månen liknade en sfärisk polerad spegel, som reflekterar solljuset. Plötsligt erinrar sig Leonardo från tillfällen, då han målat en guldkula eller sådant i solsken, att en sfärisk spegel eller guldkula reflekterar ljuset blott i en af sina punkter. Men månen visar sig icke på himlen som en mörk kropp med en enda glänsande punkt. Månen liknar således icke, i trots af alla universitetsprofessorer, en sfärisk spegel, resonnerar Leonardo, och plötsligt står månen för hans syn som en världskropp, liknande i somligt vår jord, en världskropp med berg och slätter, med fastland och haf.
Behöfver jag påpeka, att denna vetenskapliga upptäckt är en dotter af konstnärlig iakttagelseförmåga och skaldefantasi? Bekräftar den icke fysiologen Claude Bernards, kemisten Liebigs och så många andra snillrika upptäckares sats, att den vetenskapliga metoden och den blotta observationen icke äro tillräckliga att föra forskningen fram. Därtill kräfves också inbillningskraft, något af skalden och konstnären, mon samverkande med förståndet.
Därtill kräfves med andra ord naivitet. Det är en allmänt känd sak, att vi äro allra minst i stånd att upptäcka hvad som gömmer sig i de alldagliga företeelserna, just därför att de äro alldagliga, förekomma så bekanta och fördenskull förslöa vår uppmärksamhet. Bagaregesällen, som dagligen såg jäsningen i degen, fann det ytterst löjligt, att en vetenskapsman ansträngde sig så
Källa: Project Runeberg ·