Sida 7
Föreläsningen
De varda en fyndgrufva för studier i människosjälen. Fransmannen Gabriel Séailles, som läst dem, anmärker, att hvad som först förvånar läsaren, är mängden af de ämnen, som kanske under en enda timmes vandring i det fria gått genom Leonardos hjärna. På ett och samma blad aflösa hvarandra helt tvärt mekaniken, måleriet, anatomien, astronomien, ofta på grund af något, som under vandringen fallit honom i ögonen. Men hvad som därnäst slår läsaren är Leonardos ihärdighet att fullfölja en tanke, fasthålla ett problem, ty dessa dyka icke upp för att för alltid försvinna, utan tvärtom för att få ny belysning och sedan återkomma, allt mer belysta, allt mer mognade. Så studerade Leonardo i 25 år fåglarnes flykt samtidigt för konstnärliga ändamål och för att finna lagarne för luftskeppet och flygmaskinen.
För allt har Leonardo öga, och det är med njutning han ser och tänker öfver det sedda. Den för alla hans utflykter gemensamma drifkraften kommer dock från hans skönhetssinne. Han ser den nedgående solen. Bilden af henne i hennes glans öppnar i hans hjärna en mängd tankekanaler: idiéerna från dem sammanträffa och forma sig i ett gifvet ögonblick till en världsåskådning, som gör Leonardo till föregångare åt Kopernikus. Han afbryter en bladrik kvist från ett träd eller ett blomster, för att som målare iakttaga den: men åsynen af kvisten närmar sig i hans hjärna till minnesbilder af andra kvistar och blomster, som han sett och afmålat, och med ens upptäcker han då en lag för fyllotaxien, en lag för bladens gruppering å stjälken. Bland de Leonardos teckningar, som drottningen af England eger och som förvaras i Windsor, finns, jämte hans beundrade anatomiska planscher, ett antal blomster- och fruktstudier. Det är, försäkra de som sett dem, omöjligt att säga hvar konstnären slutar och vetenskapsmannen vidtager i dessa studier. De aflösa icke hvarandra; de äro ett. Man ser där t. ex. en hallonbuske med dess blad och blommor. Man kan räkna deras ståndare och pistiller; man kan noga följa nervförgreningarna i bladen och utskärningarna i deras bräm. De äro som fullt tillförlitliga illustrationer till ett botaniskt verk, och likväl äro de tillika något helt annat: verkliga konstverk, ingifna af skönhetssinnets lif och hänförelse.
På samma sätt förhåller det sig med hans anatomiska teckningar. I sitt förvaringsrum i Windsor voro de länge otillgängliga för forskaren. En af de förste eller kanske den förste, som fick undersöka dem, var på 1850-talet anatomen doktor Knox. De uppfyllde honom med beundrande förvåning. Han har sedan skrifvit en afhandling med anledning af dem. En annan anatom,
Källa: Project Runeberg ·