b0370
370 VIKTOR RYDBERG.
brand voro de legda krigarskarornas oskiljelige följesla- gar, och under förhållanden, då rättsbrott och misshandel kunde hafva eggat sinnena till tygellös framfärd! 1 san- ning, en dylik förening af frihetskärlek och sedlig kraft,, af styrka i saken och hof i formen, har, så vidt vi känna. häfderna, varit utan föredöme och vittnar på det vältaligaste,, att »det folket är godt i sin innersta rot». Denna väldiga bondehär utgjordes visserligen af deras ättlingar, som nittio- nio år dess förinnan ägt Sveriges skattejord. Ingen outran- saklig naturkraft hade under denna mellantid bortsopat Sve- riges gamla talrika bondefolk, men sparat och underbart ökat trälarnes afkomlingar och i trots af arflagar, bördsrätt och kärlek till fädernetorfvan öfverflyttat landets skattejord deras händer. Ej heller var det hos Engelbrekt och hans. män, som trälens ande yppade sig, men väl hos andra samhällets stånd. Det var Engelbrekts bönder, som räd- dade svenskheten och hvad som fanns kvar af nordisk ande och nordiskt på frihet grundadt samfundslif. Deras. söner och ättlingar i rätt nedstigande led fortsatte under Sturarne och Gustaf Eriksson sina fäders frälsande verk~ och näst Gud hafva vi dem att tacka för att vi ännu äro ett svenskt folk och äga ett svenskt språk. Mängden af den tidens »bildade» hade andra idealer och andra sträfvanden än de fosterländska. Det var, som Geijer så gripande säger, » endast de fattige gifvet att äga ett fädernesland och att lida för det». Från Gustaf Wasa hafva mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycken ve öfver Sveriges bonde, dock icke gjort honom urarfva från Sveriges jord. Den från urtiden räckande gyllene kedjan af frie själfägande bonde- män har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd
Källa: Project Runeberg ·