Sida 19
19
Detsamma gäller om nr 4.
Man får visserligen fisk på alla, men det blir skilnad. Den mörka, sega och någorlunda lifliga n:r 1 tager fisken gärna; ännu hellre n:r 2; denna slingrande och gulrandiga lilla mask smakar mörten, löjan och elrizan bäst.
De båda andra sorterna äro icke så lifliga, se bleka och mindre aptitliga ut och slingra sig icke, sedan de kommit i vattnet, hvilket dock eggar fiskarne att sluka dem.
Vidare finnas daggmasken, pinnmasken och trämasken, hvilka hvarken begagnas eller äro lämpliga vid mete i lugnvatten, men däremot äro bra i strömmar och forsar likasom till agn på långrefven.
Vid mete i samma båt ha somliga tur och andra icke. Det händer ibland, .att en af de me- tande får fyra, fem fiskar, under det de andra få en å två, och detta fastän deras refvar ligga helt nära hvarandra. Nå ja, möjligen finns det här i lifvet folk, som framför andra har, som det heter, tur, men hvad nu mete angår, får den, som har de finaste och bästa redskapen och kan sätta sin mask på kroken samt förstår att utvälja en liflig sådan, de flesta fiskarne. Erfarenheten skall snart lära metaren att lämpa maskens storlek efter det fiskslag, som han vill fånga. Så får man till agnfisk, d. v. s. löjor, små mört och elrizor, be- gagna små krokar samt fina, ytterst små och fina maskar. Saknas sådana, kan man nypa af dem, så att blott en liten bit på en och en half cm. blir utom krokspetsen, och har man då valt en liflig mask, som slingrar sig utanför den på kroken
Källa: Project Runeberg ·