Sida 22
22
det, vet jag «icke, om det är nödigt. Jorden eller lagren i masklådan har jag dock årligen bytt om.
Antagligt är att då nöjesfiskaren fått så väl sina fiskedon i godt skick och därjämte skaffat sig både mask och agn, han begifver sig ut på det både nöjsamma och ofta gifvande och mest brukliga
Abborrfisket.
Har man ingen med fiskvattnet förtrogen person med sig, som kan utvisa vassar och grund eller där abborrarne gärna vistas, får man försöka reda sig på egen hand, tills man påträffar ett så- dant ställe. Det är knappast skäl i att sätta sig länge på ett ställe, där det ser bra och sannolikt ut, att abborrarne skola finnas, och bara tro, att abborrarne finnas där utan att dock vilja nappa, ehuru det ibland hjälper att sitta kvar och tro, tills händelsevis ett stim kommer. Klokare är att ro tyst och sakta utmed vasskanten och låta två å tre metrefvar, försedda med någorlunda tunga sänken, släpa efter. Så snart man då hin- ner dit, där abborrarna för tillfället befinna sig, hugga de antingen masken eller agnet. Då låter man sänkstenen gå.
Är vädret tjänligt, brukar man göra godt fiske, om man varit lycklig nog att påträffa ett talrikt stim. Har man återigen påträffat en liten flock eller enstaka fiskar, märkes det nog, då man ingen fisk får. Må man då fortsätta att ro, tills man åter får napp. Är man ihärdig, påträffas nog ett större stim, där fiskarna äro villiga att
nappa.
Källa: Project Runeberg ·