Själen i normalt och sjukligt tillstånd. Del 2

3^1

F^tta vi nu delta tillsammans, se vi, att del gifve^j rent inre sjukdomatitlstårid, som icke bero på kroppena gotnattska förJhåHanden (t. ex, surg), men deremot betydligt återverka på dessa sjukdotiistiJlstånd, kunna betydligt utvecklas och aggraveras genom nägon tillkonnaiande särskilt verkande kraft inifrån, ocli detta med eller ula del nyssnämnda somatiska lidandet^ men att de åter kun na icke blott sakna denna utbildning^ ulan tvärtom i van sinnet förvirra ocb rdratora all sinnes verksamhet, under det ofta kroppen vid ett sådant tilirälle förbli Tver ofÖr ändrad.

Vi fråga nu: kunna allaMessa fenomener, hvilka icke utgå från kroppeo, som ena gången återverkar på dem och andra gången icke, anses tillhöra denna kropp, och menniskan endast utgöras af en sådan homogen del^ utgående i allt finare och finare organer? Det år icke tänk' bart. Menniskan måste bafva något inre, på samma gång hon eger detta palpabla yttre, om än detta inre är för oss endast fattligt genom sina fenomener. Men huru förbålter sig då det inre? Kunna vi antaga, att det är en och saaima del bos menniskan, som hyser bafbe^ gårel och det utbildade bedrägeriet, sorgen och fÖrtviflao, den utbrytande vreden och de uttänkta planerade skräckscenerna? De förra momenterna förekomma öfverallt i djttrverldén j dö scdnare aldrig, ^ågot måste således finnas förmer hos menniskan. Men om detta icke är annat ^ än en högre förmåga till denna »amma del, som djuret eger, bvarifrån får den sin kraft, sitt bestämmande och modifierande verkningssätt? Säkerligen icke nedan i från och lika litet utaf sig sjelf. Den synes så tydligt bero på något inre eller bogre^ att vi icke gerna kunna tveka alt äfven erkänna en sådan del.

e

I