Sida 309
Ugy-MARIE." 35
Respengar lyckades den unga flickan snart att anskaffa, och så begaf hon sig en vacker dag i väg på den långa färden.
De gamla föräldrarnas sorg var stor, men dottern lofvade att de snart skulle få höra af henne, hvilket något bidrog att minska afskedets smärta.
Ett halfår därefter skref hon äfven, att hon hade det bra i det nya landet och lofvade till och med snart sända - penningar till de gamla. Men detta första bref blef äfven det sista, som de år ut och år in väntande föräldrarna fingo mottaga från sitt barn.
Snart var "Sy-Marie" glömd af alla i socknen. Det antogs allmänt, att hon, som så mången annan i det stora landet, under kampen för tillvaron dukat under af sjukdom eller annat elände.
På tredje året efter flickans afresa sades föräldrarna upp från det torp de brukat, men fingo af en barmhärtig bonde i socknen en stenbacke upplåten åt sig för att bruka. Och här byggde de gamla makarna sig ett nytt hem af det mest primitiva slag, en jordkula, öfver hvilken dock väna björkar sommartid kastade skugga.
Utanför detta hem stannade en vacker höstdag för ett tiotal år sedan ett elegant ekipage, i hvilket satt en medelålders dam, klädd i en dyrbar toilett.
När kusken öppnade vagnsdörren, hoppade det resande fruntimret lätt ur åkdonet och skyndade in i stugan. Och inom ett par minuter bereddes de gamle där inne den största öfverraskning och glädje, som dittills blifvit dem beskärd i lifvet.
Deras enda barn var återkommet för att än en gåug få trycka de gamla föräldrarna till sitt hjärta!
Och när återseendets första glädje var öfver, berättade <Sy-Marie" sina öden och äfventyr i det främmande landet.
Källa: Internet Archive ·
