Sida 548
hj
4 ETT TIOÖRRE.
«Förlåt, men skulle inte jag kunna få stå till tjänst med ett tioöre, så att min nådiga slipper att trötta ut sig med att gå."
Hon gjorde en nästan omärklig böjning på hufvudet och satte sig åter.
«Tusen tack," sade hon, "men hur skall jag väl kunna återgälda er den tjänst, ni nu gör mig?"
<Ja, inte vet jag," sade han i skämtsam ton och lade två tioören i bössan. Och så gick konduktören åter ut.
Han flyttade sig nu midt emot henne och sökte upp- > fånga hennes ansiktsdrag genom florets veck. : Det lilla han såg var förtjusande vackert. Ögonen glittrade som ett par svarta diamanter, näsan var mjukt buktad utåt, läpparna små och karmosinröda. =
Hennes kyss-mig-om-ni-kan-hatt satt riggad så utmanande, att han riktigt började känna sig konstig i kroppen.
I nästa ögonblick greps han af ett okufligt begär att söka utforska henne, mer hon undvek behändigt att direkt svara på hans snärjande frågor, så att han, när hon plötsligt -med en vänlig nick tog afsked och reste sig för att stiga ur, var precis lika klok på hvem hon var som när han först såg henne.
Fast hans egen tid för tillfället var ytterst dyrbar, emedan han var bortbjuden på middag och beräknat att — komma fram på klockslaget, tänkte han ett ögonblick att stiga ur och följa henne, men öfvergaf strax detta beslut, då han på golfvet observerade ett visitkort, som hon måste ha tappat, då hon genomsökte sin börs för att få fatt i spårvagnsafgiften.
Han tog upp det och läste:
Aurora von "””spetz
samt under namnet en adress, skrifven med blyerts.
Källa: Internet Archive ·
