Sida 68
68
ÖSTERGÖTLANDS RUNtNSKRtPTËR. i
Intet annat ord synes passa till denna första led Sn got. slubjus, fht. stuppi 'stoft, dam', vars förekomst i ett personnamn dock är svår att förstå.
Adj. halkujian Sir all-gööan, såsom prof. Läffler påpekat för mig.
Slutet i it : in ik : anti utgör ett ställe, som är svårt både att läsa och tyda. Det synes möjligt, att i it motsvarar fsv. i ætt 'till sin ätt, härstamning', jfr isl. sandomir i bådar ættir Fritzner2; det utgör alltså en fyllnad till SUn : sbialbu|ja. Efter kolon följer in, vilket torde vara konj. æn, som inleder en ny sats. ' Dennes predikat faller det sig naturligt att söka uti anti, som troligen är pret. av verbet fsv. ænda, som vacklade mellan 1 och 2 konj. enligt Rydqvist, Svenska språkets lagar I, s. 107, ehuru i runinskrifter verbet annars alltid böjes efter 1 konj. Verbet har här betydelsen 'fullända, uträtta, vad som skall göras' och Stin : |]isi underförstås som objekt därtill. Subjektet är då ik, som måste vara pron. 'jag', såsom L. 1971 Hosmo och isl. ek; 'jag' har annars i fsv. formen iak, iæk. Ristaren framhåller med denna sats sin gärning men har icke nämnt sitt namn; han kom ej att tänka på att eftervärlden icke kunde känna honom så väl som samtiden.
översättning: Ingevald reste denna sten efter Styvjald, sin broder, en förträfflig yngling, son till Spialbode till ätten, men jag fulländade den.
67. Ekeby kyrkogård, Göstrings hd.
Pl. XXII. Fig. 2.
Litteratur: B. 878; L. 1188; W. 168; Broocman, Beskr. öfver Östergötland 2, s. 705.
B. 878.
B. 878 och Broocman angiva kyrkomuren i vapenhuset vara runstenens plats. Runstenen återupptäcktes d. 18 sept. år 1894 vid en reparation. Stenen låg då i kyrkoväggen på södra sidan, väster om nuvarande södra kyrkodörren. Runstenen togs ut och restes på kyrkogården genom försorg av hovpred. Juhlin.
Ämnet är röd granit. Längden är 1,57 in, bredden vid ristningens slut nedtill 1,03 m, i toppen tangerande nedre slinglinien 75 cm. Slingans bredd är 11—13 cm.
Källa: Project Runeberg ·