Sida 82
82
ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER.
Nsv. Föret är namn på de två sjöar, vartill Fyrisån utvidgar sig, och då ordet måste sammanhänga med isl. fyrva och fjara 'bliva ebb, lågt vatten', fjara 'strand som är översvämmad vid högt, torr vid lågt vatten', så har Fyri, Fyri troligen betecknat denna tidtals översvämmade del av Uppsala-slätten ocli den vattensamling som översvämmade den. Då Ynglinga-tal i Yngl.-saga k. IG säger Domar hava blivit bränd vid Fyri kan ju samma vattensamling avsc-s; Snorre säger, att han fördes från Gamla Uppsala ut på Fyrisvall, säkerligen i båt på ån, och brändes på åstranden. An, som fordom hette Sala-ån, har säkerligen först av 1600-talets lärde blivit kallad Fyris. Då svearne kallade slaget ifråga för Fyriselta, talar denna benämning ock för antagandet, att isl. å Fyri kunde beteckna detsamma som isl. Fyrisvellir. Troligen avses emellertid icke slätten i närheten av Föret utan en dylik vattensamling söder om Forkarby i Bälinge, vilken nämnes i Upplands lagmansdombok 1490.1 J. Sahlgren, Forntida vägar, s. 109 i Uppl. fornm.-för. tidskr. VI p. 1, Upps. 1910, sluter till detta »före» av bynamnet Førikarlaby SD. II, 108 (1291) in. m. och påpekar efter O. v. Friesen, Erik Segersälls strid med Styrbjörn Starke på Fyres-vallarne i Uppsala Nya Tidnings julnummer 1908, att den isländske skalden Torvald Hjaltesson i sitt kväde över slaget på (Gamla) Uppsala backe förlade striden »väster på Fyrisvallen», vilken riktning just passar till Föret vid Forkarby.
Bugge antager treks vara felristning för trekR, då man just väntar uttrycket frøkn dvængR, jfr froknan tre[nk] Kumla, Hofsta sn, Närke, enligt mig 1901, Dybeck Runa nr 10 tri-. På förväxling av S och R finnes ock annars något enda exempel. En sten vid Spånga har |lais 'de' enligt Kempff, Uppl. fornminnes/ör. tidskr. I, ii, s. 70, omvänt en på Tumbo kyrkogård, Södml., enligt min undersökning 1897 gen. sing. |]OrstainR.
Stephens och Bugge översätta 0 hulmi säkerligen riktigt med Bornholm, varom uttrycket at Hobni brukas av Hallfred vandrädaskald, Heimskr. Olafs saga Tryggvasonar k. 22.
Huru den fjärde sonen Kare dog, angives genom kari • uar|l • atllti. G. Stephens, Macbeth, jarl Siward og Dundee, s. 21, översätter: »ved Dundee dræbtes Kåre», och anser honom hava fallit i ett slag mellan jarl Siward digre och Macbeth år 1054, som han tror sig hava visat stod i närheten av Dundee. På grund av formen på 9 m är det omöjligt, att inskriften kan vara så sen som 1054, och därmed faller väl Stephens' tolkning.
Bugge föreslår som en möjlighet, att kari • uar|l • atllti • auk • tau|ir • bui kunde uppfattas såsom:
K år i varÖ-at uti auk daudr Büi
»Kaare og Bue döde ikke udenfor Hjemmet», påpekar, att det nekande -at förekommer på Karlevistenen (Öl. 1), anför exempel på att ok utgör allitteration och att det nekande -at skrives åtskils från det ord, vartill det sluter sig. Mot denna möjlighet synes dock kunna invändas, att man till uar|l ju måste supplera tribin ur det föregående och meningen alltså skulle bliva: »Kare blev icke dräpt ute (men hemma)», icke blott 'död', som Bugges tolkning förutsätter. Även S. Söderberg, Öl. 1, s. 31, not 2, säger både interpunktion och bokstavsrim tala mot Bugges tydning av detta ställe, ehuru den ger en förträfflig mening.
1 Upplands lagmansdombok 1490—1494, utg. av K. H. Karlsson, i Sv. fornskr.-sällsk. saml. Sthm 1907, s. 34: Kärde Olaff jönson j birkeby Til theni som byggo oc boo j folkarlaby At theres fää gik wt offuer birkebo aa Oc jn til bäla föris äng Oc drwnknar oc fördärffuas.
Källa: Project Runeberg ·