Sida 81
81. HÖGBY GAMLA KYRKA, GÖSTRINGS HD.
81
av a i aita|]is. I asur är mellanstrecket till S fortsatt 2 cm över nedre stavens utgångspunkt. 1 krikum har andra k utseende av Y. Uti tribin sakna båda i kännestreck; en naturlig fördjupning t. h. om staven har föranlett att uppfatta det första i som a.
Runstenens inskrift är följande:
Framsidan: • |iukir ■ res|]i • stin • |pansi • eftiR • asur • sin • mu|iur • bru|iur • sin • iaR • eata|]is • austr • i • krikum •
Baksidan: • ku|ir • karl • kuli • kat • fim • suni • feal • o • furi • frukn • treks • asmutr • aita|iis • asur • austr • ikrikum • uarj) • ohulmi • halftan • tribin • kari • uar|] • atuti • (Mittslingan:) auk • tau|ir • bui • |iurkil • rist ■ ru (På mittytan:) naR
Namnet |iukir förmodar Bugge, Runverser s. 231, med Stephens vara genom dissimila-tion uppkommet av porgæiim, i senare svenska Tyrger, anför Tyger från norska Nordlandet och frågar, om danska Töger är samma namn, ocli även jag har där anslutit mig till denna uppfattning.
Mot densamma strider emellertid, att |iukir slutar på fc r och icke på A R, såsom eftiR, iaR, runaR. Visserligen visar inskriften uti ku|ir, asmutr, tau|ir en utveckling av r till r, men en sådan övergång efter dentaler har Wimmer, Die Runenschrift, s. 297, uppvisat i runinskrifter under hela 900-talet. Då vidare formen på m 9 visar, att denna runinskrift är av rätt hög ålder, bör r även i |iukir förklaras enligt Wimmers lag. Namnet bör därför fattas som kvinnonamnet porgærÖr, vari ö kunde bortfalla i nom. sing. mellan stammens och ändeisens r (Noreen, Altschw. Gram. § 244, 3, 4). Så skrives porgærÖr |iorker B. 281, L. 337 Munkudden, enligt min undersökning 1901. Saknaden av det första r i |iukir torde utgöra en felristning, jfr treks.
Uti asur • sin ser sin ut som ett vedernamn, om det ock är tänkbart, att det utgör en för tidig ristning av det sin, som följer efter mu|jur • bril|]lir •. Oin detta vedernamn utgjordes av adj. 'sen', isl. seinn, fsv. sen, borde det stå i ack. sing. sënan, och i Runverser s. 228 antages, att nom. sing. här är brukad för ack. sing., såsom ej sällan i runinskrifter, jfr L. 40, 162, 179, 224. Måhända utgöres dock detta vedernamn av ett subst., t. ex. sin f. 'sena', och har då regelrätt form. Jfr Gunni hand på Hunnestad-monumentet, Wimmer, Danske Runemindesmærker 3, s. 24 f.
Ristningen 0 • furt angiver platsen, där Asmund föll, och denna har Runverser, s. 231, av mig antagits vara Fyrisvall1 och tillfället det ryktbara slag, vari Erik segersäll besegrade sin brorsson Styrbjörn starke. Detta slag stod enligt somliga 988, enligt andra. 982 1. 983, 984, 985. På detta slag syfta sannolikt de skånska runstenarna vid Hällestad och Sjörup, se Wimmer, De danske Runemindesmærker I, s. 97 f. Bugge, Runverser, s. 233, påpekar, att furi på grund av prep. 0 icke kan beteckna Fyris-ån utan torde beteckna sträckan vid Fyrisån, samt att isl. Fyri visar långt y, varemot fsv. Førisæng (Styffe, Skandinavien under unionstiden^, s. 347, 360) och nsv. Föret förutsätta kort och att växlingen Fyri : Fyri torde förklaras av att h är bortfallet efter r. Prep. à brukas dock för att beteckna stranden av ett. vatten i S^gubr. af nokk. fornkon. k. 7, då det säges: ok setti Hringr konungr par herbüÖir sinar å Bravik undir skoginum milli ok vikrinnar.
1 G. Stephens, Macbeth, Jarl Siward og Dundee, s. 22, antager furi åsyfta ön Fur i liimfjorden eller någon annan av de öar med detta namn, som under vikingatiden funnos i Sverge, Norge och Danmark.
11—111410 Östergötlands runinskrifter.
Källa: Project Runeberg ·