Sida xxix
INLEDNING. XXIX
Om förklaringen av øftin (ristningarna ayftiü, aufti, yftiR, yftR, llfti, llftlR, yti, se ordf.) yttrar Bugge, Runverser, s. 224: »øftir er efter min Mening opstaaet af eftir eller æftir ved Indflydelse af ft. Paa lignende Maade gaar i norske Dialekter lef sa over til löf se, löpsa, ref (oldn. refr) til rö v, neve (oldn. hnefi) til növe, leive (oldn. lei fa) til löyve o. s. v. Dal-maalet har øv for »älf». For oldn. hleifr, gsv. lever har Rietz fra Blekinge Formen löiv. I Aslak Bolts Jordebog s. 60 skrives lof trå wager for ældre leiftravdgr. I Hels.L. förekommer äptir (Rydq. V, 98). Ogsaa i norske Diplomer lindor man ofte Former med ø
(äptir):»
Tvivelaktigt är, om uttalet 0 eller o, u avses uti akuti 232 ra. fi. Agøti (: Ag uti); ack. askut 155 m. fi. av Äsgötr, -gutr; kiafluk 228 Giæfløgh, -logh; uiklltr 197, ack. |wrkut 181 m. fl.
§ 42. Runorna fu|]Ork : hnias : tbmlR användas alltså till ljudbeteckning på följande sätt:
I. f betecknar: 1) f § 19, 2) v, uppkommet av urnord. bilabialt v, § 35, 2, a, 3) undantagsvis v-ljud, motsvarande urnord. w, § 35, 2, b.
II. U betecknar: 1) ü § 27, 1, § 34, 2) o § 27, 2, § 28, 2, § 10, 7, 3) y § 37, 1, 4) ø § 41, 5) v-ljud, som motsvarar urnord. w, § 35, 1, 6) u-omljud av ä § 11, 5, 7) 5 § 18.
III. \> betecknar: 1) f> § 39, 2)
Källa: Project Runeberg ·